Efter att några miljardärer som betalat en stor summa pengar för att få se skeppsvraket Titanic försvunnit så letar man med ljus och lykta för att hitta dem innan syret i ubåten tar slut. Det handlar om fem mycket rika personer som alla satt sig frivilligt i ubåten utan GPS för att få se en glimt av Titanic. Sökinsatsen har varit enorm och kostat hundratals miljoner kronor. Samtidigt på Medelhavet dör hundratals flyktingar, varav många barn. Om ändå de båtarna kunde generera samma nivå av engagemang och resurser.
En båt med migranter sjönk mitt framför den grekiska kustbevakningen. 500 personer saknas fortfarande och 80 personer har hittats döda. Ombord på fiskebåten från Libyen befann sig 750 migranter. Många av dem var barn. Människor som känt att landet de bor i är så pass oroligt och farligt, att de anser att sätta sig i en osäker båt till havs är säkrare än att stanna kvar. Personer som ville söka efter ett bättre liv – vilket de har all rätt till enligt asylrätten.
Grekiska myndigheter skickade ut mat och vatten till båten, men inte mer än så. När båten till sist sjönk, 15 timmar efter att kustbevakningen fått kännedom om båten, kunde endast 104 personer räddas.
Trots denna tragedi ligger fokus för diskussionerna på de fem miljardärerna och huruvida de klarat sig eller inte. Ingen kritik förs kring att de självmant betalat enorma summor till ett företag som helt saknar säkerhetsprotokoll, för att få upplevelsen att se Titanic. Kontrasterna mellan de 750 människor som känt att de måste sätta sig i en båt för att kunna överleva, är enormt starkt gentemot de fem män som självmant satt sig i en båt för ett äventyr.
Missförstå mig rätt, det är viktigt att försöka rädda alla personer som behöver räddas från havet. Men mängden mediauppmärksamhet som ubåten fått och mängden pengar som mobiliserats för att rädda fem miljardärer gentemot vad man gjort för att rädda de 750 migranterna är obehagligt. Det visar på vilken vidrig människosyn som finns i samhället.
Samtidigt håller EU på att ta fram ett nytt avtal gällande migration och lösningen på att människor dör på Medelhavet är fortfarande stängda gränser enligt många länder. Att länder hellre står och ser på när människor drunknar än att hjälpa dem och låta dem söka asyl är otroligt obehagligt.
Det värsta är avsaknaden av empati. Det verkar som att många slutat kunna sätta sig in i en annan persons situation. Det var inte alls längesedan vi i Sverige bunkrade upp med torrvaror, stormkök och vevradio, med rädslan för att Ryssland skulle bli ett hot för oss. Skulle vi behövt fly och andra länder lät oss drunkna till havs skulle det blivit ramaskri. Varför känner vi i Europa inte några som helst känslor av solidaritet längre? Vad har hänt?
Kalla högervindar i Europa och med Sverigedemokraterna viskandes i Kristerssons öra har gjort oss till lika cyniska som land. Vi är ett av de länder som driver på en stram migrationspolitik. Och pratar inte längre om humanitet, rätten till att söka asyl och mänskliga rättigheter.
Tankarna förs tillbaka till den flyktingbåt som kom i hamn på Gotland med 391 flyktingar. Men det var 30 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Flyktingar tas inte längre emot med kärlek och filtar. I stället tas man inte emot alls.