Jag kan naturligtvis inte förvänta mig om att i alla delar hålla med om innehållet i en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om hur Gotland ska styras. Det hade jag inte ens förväntat mig av en "regeringsförklaring" om Moderaterna skulle ha styrt Region Gotland i ensamt majestät.
Men båda partiernas företrädare var i alla fall påfallande nöjda och glada när de presenterade sin överenskommelse om prioriteringar om ambitioner för hur de avser förvalta ön under mandatperioden. De kan bäst beskrivas som lyckligt förvånade över hur bra det gått att komma överens.
Det förbättrar naturligtvis förutsättningarna för att koalitionen kan hålla ihop. Det spelar nästan ingen roll om känslorna är äkta, eller om de bara förstått att glada och nöjda koalitionspartners ser mer framgångsrika ut än ett uppenbart motvilligt par i ett resonemangsäktenskap.
Personkemi är dock ingen magisk alkemi som kan förvandla giftigt kvicksilver till guld. Djävulen bor i detaljerna och den presenterade överenskommelsen är rik på allmänna utfästelser om politikens riktning och syften men fattig på hårda fakta och konkreta utfästelser. Hur bra samarbetet faktiskt fungerar lär visa sig i nämndernas arbete, i fullmäktige och framtida budgetar.
Man tycks åtminstone ha desarmerat de mest uppenbara minorna, som skolans organisation och huvudmannaskapet för det äldreboende som drivs på entreprenad där avtalet löper ut under mandatperioden. Och åtminstone Socialdemokraterna har inte anledning att vara missnöjda med hur de frågorna har avgjorts.
Paradoxalt nog kan kärva ekonomiska omständigheter hjälpa till att bevara fred och sämja. Kommunalpolitik är till sin natur mindre konfliktfylld än rikspolitiken. Kommunerna är i hög grad ålagda huvuddelen av sina uppgifter av staten. Om Region Gotland skulle bada i pengar under mandatperioden kunde man säkert förvänta sig att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle ha väldigt olika idéer om hur ett sådant överflöd skulle fördelas. Men nu är de åtminstone överens om att ekonomin ska vara i balans och att skatten inte ska höjas. Det är gemensamma mål som tillsammans utgör en uppgift som förmodligen blir tillräckligt besvärlig för att tränga undan många potentiellt partiskiljande frågor. Det finns liksom inte utrymme att lägga på extra kilon samtidigt som svångremmen dras åt.