Denna ansvarsfördelning kan tyckas självklar men att döma av vissa myndigheters självuppfattning kan den behöva upprepas. I en ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) tydliggörs detta behov.
Rapporten som publicerades i förra veckan är produkten av ett ettårigt uppdrag från regeringen att utveckla ett samordnat stöd till gruppen ”unga som varken arbetar eller studerar”. Slutsatsen från myndigheten är att begära mer anslag för att ansvara för insatser på nationell nivå. Sammantaget vill alltså myndigheten använda mer skattepengar för att samordna andra myndigheter. Ett tecken i tiden på ett expansivt myndighetssverige.
Problemet som MUCF ålagts att utreda är att 150 000 personer mellan 16 och 29 år varken arbetar eller studerar. Andelen har i princip varit konstant sedan 2007. I rapporten påpekas flertalet gånger att detta är en väldigt heterogen grupp. Frågan är varför dessa överhuvudtaget ska klumpas samman.
Vad personer under 18 år gör är utöver deras eget ansvar främst föräldrarnas och i vissa fall andra vårdnadshavares. Tidigare i våras skapade en pappa i Skaraborg nyhetsrubriker när han i frustration över sonens datorspelande tog ut och sköt sönder dennes datorskärm med en hagelbössa (SVT 26/3). Online-spelandet hade börjat påverka sonens skolnärvaro. Vissa förfärades över tillgripandet, andra tillstyrkte det. Oavsett vilket är det ett exempel på en förälder som ansåg det vara sitt eget ansvar att ta itu med barnets problem.
Över 18 års ålder är ansvaret för sin framgång främst ens eget. Det är sällan en slogan på valaffischer och impopulärt för politiker att framhäva, men oerhört viktigt att reiterera. Långsiktigt är alternativet annars en svällande stat där ansvar men också all frihet minskar.
Vissa befinner sig dessutom frivilligt i gruppen som den definieras och blir inte hjälpta av att vara del av en åtgärdsgrupp. Föräldrar som utöver föräldraledigheten vill vara hemma längre med sina barn utgör en del, eller ungdomar som i perioder lever på sparade pengar. För andra kan riktade insatser vara värdefulla, om man exempelvis inte kan språket eller har en funktionsnedsättning. I dessa fall är det relevant att åkalla myndighetsansvar.
De konkreta förslag som MUCF under ett år arbetat med, och nu äskar pengar för, är dock inte särskilt imponerande. Några exempel i urval: myndigheter föreslås träffas och ha möten, kommuner och regioner ska få ta del av workshops, myndigheterna ska sluta motarbeta varandra och en hemsida ska produceras.
Att fortsätta hitta kreativa sätt att spendera ännu mer gemensamma medel är onödigt. Särskilt i ett land som lider av världens högsta skattetryck och höga trösklar till arbetsmarknaden. Var gränsen mellan det personliga ansvaret slutar och statens ansvar börjar har inget behov av att förskjutas än mer.