Reaktionerna på koranbränningarna har ruskat om Sverige rejält. Erfarna politiker och diplomater har varnat för att Sveriges anseende i världen skadats och vi måste anpassa oss snabbt.
Samtidigt verkar ingen helt vara på det klara med vem som hotar oss eller varför. Till exempel blev det för många en ögonöppnare när Hanif Bali skrev i Expressen och förklarade hur koranbränningarna och fördömandena kan spåras tillbaka till iransk inrikespolitik och att Sverige används som bricka i ett spel. ”Att spela fia med knuff när resten av världen spelar 3D-schack är inte en fungerande taktik mot dem som vill oss illa”, sammanfattade Bali. (Expressen 6/8)
Den svenska förvirringen kan kanske förstås i ljuset av vad som kallats erfarenhetsunderskott. Begreppet myntades av litteraturvetaren Peter Luthersson, tidigare bland annat kulturchef på Svenska Dagbladet, i hans bok ”Erfarenhetsunderskott. Noteringar om svensk 1800-talslitteratur”, utgiven av Bladh by Bladh 2017.
Med hjälp av reseberättelser och dagböcker från svenskar i världen pekade Luthersson på en svensk särart i förhållande till många andra europeiska länder. Sverige har inte någon erfarenhet av att vara aktivt inblandat i politik i andra världsdelar. Till skillnad från kolonialländerna har Sverige inte styrt eller administrera områden med olika etniciteter och religioner. Vi har inte i egen sak deltagit i konflikter i till exempel Mellanöstern eller Afrika.
Sverige har i stället legat geografiskt undanskymt och sluppit till och med de stora krigen som format vår kontinent. I modern tid har vi aldrig utsatts för andras hat eller aggression. Vi skiljer oss därutöver från många andra länder i det att vi varit så etniskt och kulturellt homogena. Svenska lagar och demokratiska institutioner har vuxit fram i ett samhälle där det bara fanns en religion, en moral och en dominerande etnisk majoritet. Sverige har inte delats religiösa gränser eller plågats av separatism.
Dessa bristande erfarenheter är förstås i de flesta fall positiva. Ändå handlar det om en avsaknad av kunskaper och förståelse som ibland blir handikappande. På den internationella spelplanen kan vi uppfattas som naiva, eller som ett barn som aldrig lärt sig säga ifrån.
Detta erfarenhetsunderskott blir övertydligt under korankrisen. Plötsligt är det någon som vill oss illa. Härskare i andra länder talar om krig mot Sverige. Det blir också tydligt att vi inte längre är ett homogent land. Imamer och företrädare för olika muslimska organisationer ställer krav på att svensk lag och grundlagar ska ändras.
För länder som Frankrike, Storbritannien, Spanien eller USA skulle korankrisen inte vara en lika stor händelse. De har sett många liknande kriser komma och gå. De vet riskerna men de vet också att ”den muslimska världen” inte är homogen enhet. De vet att man ibland måste förhandla men också att man ibland måste stå emot.
För Sverige är det en smärtsam process att hinna ikapp andras erfarenheter.