En granskning utförd av Dagens Nyheter visar hur anställda vid polisen har försett kriminella med information. Minst fyra läckor sammanfaller i tid med hämndattentat där människor skadats eller mördats (28/4).
Två mönster är återkommande. Dels att kvinnor inom myndigheten blir betuttade i grovt kriminella, dels att anställda med utländsk härkomst ger efter för påtryckningar från kriminella familjemedlemmar.
Bland annat rapporteras om en utredare med nyckelfunktion i arbetet mot gängkriminalitet som hade kärleksrelation med två grovt kriminella män, varav den ene var kusin till kurdiska räven. En kvinnlig gruppchef hade en sexuell relation med en kriminell man kopplad till ett nätverk som ligger bakom flera uppmärksammade våldsdåd. Hon har gjort ett stort antal slagningar i myndighetens register och misstänks, men inte är lagförd, för att ha läckt information till kriminella.
Kort efter att en kvinnlig gränskontrollant gjort slagningar på gängkriminella mördades två av dem i ett hämndattentat. På övervakningsfilmer syns hur hon fotograferar skärmen på tjänstedatorn med sin mobil. En manlig polis läckte uppgifter till en av Sveriges mest ökända brottslingar, och en kvinnlig utredare hade sexuella relationer med inte mindre än fyra grovt kriminella män, varav en var föremål för hennes utredning. Hon dömdes till böter för dataintrång och brott mot tystnadsplikt men slutade innan ansvarsnämnden hann fatta beslut.
Just att säga upp sig innan rättslig prövning är ett återkommande fenomen. När polisen klassat någon som säkerhetsrisk börjar den jobba på andra myndigheter. Till exempel Brottsförebyggande rådet, Försäkringskassan, Domstolsverket och Statens institutionsstyrelse.
När DN konfronterar rikspolischefen Petra Lundh med uppgifterna svarar hon att det är ”skrämmande läsning” och att man i rättsväsendet varit ”ganska naiv och inte riktigt förstått” (29/4). På frågan vilka åtgärder hon nu vidtar svarar hon: ”Vi går ut med information. När folk börjar här så pratar vi just om hur man uppträder i dejtningappar på sociala medier och annat. Vi är på frågorna. Förhoppningsvis blir tröskeln att anmäla avvikande beteenden lägre, ju bättre vi blir på att informera medarbetarna”.
Lundhs undflyende svar är oroande men inte förvånande. Undertonerna i en hel del av hennes arbete har ju varit att myndigheten är ofelbar. I en sådan kultur sopas oegentligheter gärna under mattan och säkerhetsfunktioner prioriteras bort. Görs inga fel behövs ingen kontroll.
Samtidigt är det uppenbart att det som behövs är mer kontroll av myndigheten och strängare straff för de som gör fel. Rättsväsendet accepterar inte att andra förklarar sina övertramp och brister med att man varit naiv men att informationen ska bli bättre. Och samhället ska inte acceptera att polismyndigheten, med alla dess mandat, blir kriminellas verktyg.