Om den nu avgångne nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm inte varit statsministerns barndomsvän, och halkat in i regeringskansliet på ett bananskal, hade han kanske fått frågan på anställningsintervjun om vad som är hans största svaghet. Det är möjligt att han kanske inte hade svarat ärligt, utan sagt något i stil med att ”jag bryr mig för mycket”. Att hans upprepade glömska och slarv skulle kunna vara en risk för tjänsten som Sveriges statsministers nationella säkerhetsrådgivare, när säkerhetsläget i världen är hotfullt och skört, hade han säkerligen inte svarat. Nu visade det sig vara just så och Landerholms vänskap till statsministern har skadat förtroendet för Ulf Kristersson själv.
Makt och vänskap går alltför ofta hand i hand, men vi bör ställa högre krav på våra politiker.
Ända sedan Henrik Landerholm tillträdde som nationell säkerhetsrådgivare har hans tillsättning ifrågasatts. Oavsett hur mycket statsministern försökt spela ned vänskapsrelationen så är det ett faktum att de under lång tid, faktiskt sedan de var barn, har varit nära vänner. När Henrik Landerholms slarvighet med officiella dokument sedan uppdagades hamnade än mer uppmärksamhet på hur tillsättningen egentligen gått till.
Ingen ifrågasätter att Henrik Landerholm är en högt kvalificerad person, men de tveksamheter som finns kring anställningsprocessen är oroande. Det är alltid djupt problematiskt om det är oklart om någon inom den politiska sfären fått fördelar till följd av vänskapsband. Självklart finner människor vänner genom sitt politiska engagemang, men om personer i viktiga poster som tillsätter andra poster bara väljer sina vänner kommer medborgarna snabbt förlora förtroendet för systemet. Det är såklart inte alltid en lätt balansgång. Ibland är det kanske ens bästa vän som också är bäst lämpad, men för att behålla förtroendet är det centralt att anställningsprocesser är transparenta och hanteras av mer än en enskild person.
Fallet Henrik Landerholm bör ses som ett varnande exempel på vad som kan hända om vänskapen och politiken sammanblandas i alltför hög grad.
Utan jämförelse i övrigt är det möjligt att dra vissa paralleller till den nyligen inträffade politiska skandalen i Alingsås kommunhus. Kommunpolitiker får tre olika partier, S, M och V, har i chattar hånat andra politiker och försökt stoppa varandras konkurrenter. Det som från början varit en hård men kanske vänskaplig jargong har lett till två kommunalråds avgång och att en professor i statsvetenskap har uttalat allvarlig kritik, då agerandet hade kunnat göra kommunen mer utsatt för otillbörligt påverkan.
Politiker måste hålla en högre standard än att skicka nakenbilder från kommunhuset.
Under de kommande månaderna ska partierna sätta igång med arbetet för att sätta listorna till valet 2026. Olika partier har olika kravprofiler för sina kandidater, men alla bör noga överväga hur människor som haft makt under lång tid förändras. Politik är en förtroendebransch och makten är verktyget som används för att förändra. Om det är viktigare att ens vän får en viss position än vad samma person gör med makten har man landat fel. För att upprätthålla förtroendet för våra politiska institutioner måste vad man gör väga tyngre än vem man är eller känner.