Tom Alandh har i en dokumentär (SVT) följt Håkan Juholt för att prata om tiden som partiledare för Socialdemokraterna men också tiden efteråt som svensk ambassadör i Island.
Det är en nedtonad skildring som ger Håkan Juholts version. Tyvärr tackar alla inblandade runt honom under tiden i partiet nej till att kommentera. Att det finns mycket att berätta om hur det gick till när han valdes till Socialdemokraternas ordförande efter Mona Sahlin står klart. Här finns ännu en dokumentär att se fram emot men det måste nog gå ännu några år innan det perspektivet är moget att dras fram i ljuset.
Socialdemokraterna kände självklart Håkan Juholt utan och innan. Han hade varit aktiv i partiet och i riksdagen i många år. Därför är det konstigt att de så fort lämnade ut honom i kylan. Hur kunde han bli vald när han så uppenbart saknade stöd till och med i det egna partiet? Hans sätt att vara och agera kan knappast ha kommit som en överraskning för dem som valde honom.
Vi andra blev desto mer förvånade över den nye partiledaren.
Juholts positiva sidor skymdes helt av konstiga och yviga uttalanden och svarta rubriker under hans tid som partiledare. Än i dag talar han om sig själv som en närmast upphöjd folkets man som till varje pris skulle fällas. Vilka dom där "dom" var som "inte kom åt honom" med annat än att håna hans mustasch och dialekt blev aldrig riktigt klarlagt. Kanske det han kallar "klägget", ett kotteri bestående av politiker, journalister och andra makthavare i Stockholm.
Som partiledare var han alltså en katastrof. Men som ordförande för partiet tror jag att han hade varit en succé. Han är djupt ideologiskt grundad och var väldigt tydlig i vilken riktning han ville att partiet skulle gå. Och det var inte det vägval som sedan gjordes när Stefan Löfven tog över.
Uppdragen kräver således helt olika egenskaper som sällan samsas i en och samma person. Dessutom är partiledarjobbet mer än ett heltidsjobb så ordföranderollen blir ofta mer nedtonad. Miljöpartiets system med två språkrör är ingen dum idé men kanske bättre fördelat på partiledare/partiordförande istället för på kön.
Här borde även fler lokala partier avlasta sina toppnamn – samt skola in nya – genom att skilja på ordförande och gruppledare. Det är också ett sätt att dela på makten i partiet som annars kan bli väldigt dominerande av en eller ett par personer.
* * *
"Centerpartiet står kvar i mitten till somligas förtret" var min rubrik i lördags och det var förmodligen inte menat så men denna tes bevisades av Mats Linder, ledarskribent i Gotlands Allehanda i går. Han hade nämligen "haft roligt hela helgen åt Eva Bofrides rubrik".
Det är honom väl unt.
Linder radade sedan upp argument för att Centerpartiet skulle vara ytterkantspartiet i svensk politik snarare än ett mittenparti. Istället för att ta upp all liberal politik som C och L lyckats få igenom i närtid, radar han upp frågor från ett tio år gammalt idéprogram som aldrig gick igenom, samt påståenden om att Centerpartiets inställning i migrationsfrågan och till kärnkraft är "oförmögen" respektive "irrationell".
Det handlar dock om Linders åsikter, inte fakta.
Mats Linder skriver också att jag medvetet har misstolkat hans förklaring till att SD har störst andel avhoppare i svensk politik. Jag citerade honom ordagrant och när han ska förklara vad det är jag misstolkat skriver han exakt samma sak en gång till.
Det förblir oklart vad jag missförstått.