Det är en fråga som har debatterats under den gångna veckan. Skälet är att Equmeniakyrkan har valt en ny kyrkoledare, Karin Wiborn, som efter valet berättat att hon är aktiv i Vänsterpartiet. Equmeniakyrkan är en sammanslagning av Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och svenska Missionskyrkan och har drygt 50 000 medlemmar.
Det är förstås inte unikt med kopplingar mellan kristna samfund och politiska partier. Svenska kyrkan är en politiskt styrd organisation och riksdagspartierna Liberalerna och Kristdemokraterna, har båda sina rötter i frikyrkorörelsen.
Det som gör Karin Wiborns partipolitiska engagemang kontroversiellt är vilket parti det rör sig om. Vänsterpartiet har en historia som ytterlighetsparti med rötter i kommunismen. Under många år tog partiet direkta instruktioner från den sovjetiska diktaturen och vägrade senare att tydligt ta ställning mot diktaturerna i öst. Det var först efter Berlinmurens fall som partiet släppte kommunistbeteckningen.
Ur ett kristet perspektiv blir partiets historia än mer komplicerad av att det som ett kommunistiskt parti var ideologiskt starkt ateistiskt. Kristna rörelser och människor har förtryckts i de länder där Vänsterpartiets ideologiska bundsförvanter har styrt.
Allt det där kunde vara historia och kanske skulle Karin Wiborns val av parti varit mindre kontroversiellt för några år sedan. Under Jonas Sjöstedts (V) tid som partiledare gick det, åtminstone om man var godtrogen, att hoppas på att Vänsterpartiet genomgick någon form av normaliseringsprocess.
Men under de senaste åren har det hänt saker som fått Vänsterpartiets historia att flyta upp till ytan. Det första var Rysslands angrepp på Ukraina. Vladimir Putins världsbild där hotet mot freden i Europa kommer från USA:s närvaro ligger i linje med den som präglat Vänsterpartiets utrikespolitik där man krävt att Nato ska dras tillbaka och Sverige ska nedrusta. Vänsterpartiet var också inledningsvis emot att Sverige skulle stötta det ukrainska försvaret med pansarvärnsvapen. I EU arbetar många av de partier som Vänsterpartiet samarbetar med för ett minskat stöd till Ukraina.
Karin Wiborn borde inte heller kunna blunda för den antisemitism som kommit till uttryck inom partiet efter Hamas överfall på Israel i oktober fjol. Vänsterpartiet hade ekonomiskt stöttat en av organisationerna som var med och genomförde pogromen. Överfallet firades eller kommenterades positivt av partiföreträdare i Malmö och Göteborg. I Malmö har partiets vice ordförande flera gånger påkommits med att dela antisemitiska budskap, utan att partiledningen har tagit avstånd.
Ett samfund är ingen politisk åsiktsgemenskap men det finns vissa åsikter är svårare än andra att blunda för. Både Equmeniakyrkan och Karin Wiborn får nog förbereda sig på att hennes politiska ställningstaganden fortsätter att ifrågasättas.