Tidsfristen för arbetsmarknadens parter att nå en uppgörelse rörande nya regelverk för anställning, omställning och a-kassa löpte ut natten till torsdag utan att parterna kunnat komma överens. Orsaken är troligen frågan om anställningsskyddet där förhandlingsläget tippat över till arbetsgivarnas fördel i och med Centerpartiets och Liberalernas krav att fullfölja den kraftigt snedvridna LAS-utredningen.
Att frågan om förändringar av lagen om anställningsskydd hamnat som en del i 73-punktsprogrammet är inte konstigt. C har länge varit för att arbetsgivarnas makt över de anställda ska öka. Men anställningsskyddet har också urholkats genom åren och heltid är inte längre den norm som den var tänkt från början. Dessutom har kreativa arbetsgivare hittat hål i lagen vilket exempelvis så kallad hyvling tydligt visar.
Parterna som under åtskilliga årtionden lyckats sluta avtal med bibehållen maktbalans just på grund av att politiken hållit sig utanför har nu hamnat mitt på politikernas bord. Tydliga löften från främst C och L har kraftigt rubbat maktbalansen i de nu misslyckade förhandlingarna. Att plötsligt ge ultimatum till parterna, som tidigare hittat välbalanserade överenskommelser, att de måste komma överens annars genomförs ett förslag som har kraftig övervikt till arbetsgivarsidan skapar knappast en vilja från arbetsgivarsidan att hitta en överenskommelse som ger bägge parterna ungefär lika mycket. Det är en stor skillnad jämfört med det tillvägagångssätt som Göran Persson (S) använde 1996 då han bad parterna att ta ansvar för lönebildningen. Något som parterna gjorde vilket inte minst industriavtalet är ett tydligt bevis för.
Vad som nu händer är ännu för tidigt att sia om, men från politiskt håll är man beredda att ge parterna mer tid till förhandling. Om parterna inte ser någon möjlighet att hitta en lösning blir det hela en fråga för regering och riksdag, vilket kommer att bli en cirkus. Först måste regeringen komma överens med C och L vilket inte ser särskilt ljust ut. De borgerliga stödpartierna verkar blund för 73-punktsprogrammets skrivning om ”att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls” och kräver att LAS-utredningen, som kraftigt väger över till arbetsgivarsidans fördel, ska genomföras i oförändrat skick.
Därefter, om man kommer överens, ska frågan upp i riksdagen där Vänsterpartiet redan deklarerat att de kommer försöka fälla regeringen. Något som Kristdemokraternas Ebba Busch ställt sig bakom och som troligen kommer att få Sverigedemokraterna att jublande följa efter. Däremot sa Moderaterna, så sent som i går, att de vill se LAS-förändringen och därmed inte kommer gå med i misstroendet mot regeringen.
Men om regeringen mot all förmodan lyckas hitta en balans i ett lagförslag som även C och L går med på, är det då ett förslag som M kommer att ställa sig bakom? Eller ser M då en möjlighet att fälla regeringen, vilket partiet varit ute efter sen vi vaknade dagen efter valdagen 2018?
Som ni förstår är det inte bara en övervägande majoritet av landets löntagare som riskerar att när som helst bli uppsagda utan saklig grund vilket blir följderna om LAS-utredningen fullföljs ordagrant, utan även en risk för en ny regeringskris. Allt för att nyliberala krafter återigen vill avreglera en mycket väl fungerande marknad, i detta fall den svenska arbetsmarknaden.