Ledare: Politiska fällor och en grop Liberalerna grävt

Ett känt ordspråk lyder "Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.". I politiken inträffar det då och då.
Det finns regelverk runt budgeten. En minoritetsregering ska kunna regera och det ska vara svårt för en opposition att påverka om den inte kan enas om en helhet gällande budgeten. 
Men om det går att bryta ut mindre delar ur budgeten faller regelverket ihop. Partier brukar därför tveka att göra det, även om det inträffat några gånger. Under alliansregeringens andra period röstade den rödgröna oppositionens tre partier och Sverigedemokraterna på ett sätt som stärkte budgeten genom att regeringen inte fick igenom en åtgärd som skulle inneburit sänkt skatt. 
Det kan nu vara frestande för oppositionen, M, KD, SD och V, att rösta så att regeringen och dess underlag i januariavtalets fyra partier inte får igenom vissa saker, ekonomiska i budgeten eller andra.
Bland de fyra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna finns tankar om att i riksdagen agera för höjda anslag till försvaret, utöver det som det gått att enas om mellan regeringen och borgerliga partier. Sker det medverkar de partierna till en ny norm där regeringen och dess budget kan undermineras i riksdagen av okonventionella kombinationer av partier utanför regeringen.
I början av 1900-talet såg Högern, Allmänna Valmansförbundet, att för varje rösträttsreform fick de svårare att behålla makten. Motståndarna, Liberalerna och Socialdemokraterna, fick allt fler mandat i valen. Om de, först Liberalerna och sedan S, blev största parti skulle valsystemet som dittills gynnat Högern ge dem en stor majoritet. 
Högern ändrade valsystemet så det blev proportionellt och S kom, trots stort stöd på över 40 procent 1924, 1932 och 1936, inte att få majoritet i riksdagen förrän partiet 1940 fick det i röster. 
Valsystemet var dock trubbigt och i första kammaren fanns en eftersläpande majoritet. Det kom att gynna S så småningom. 
När de borgerliga partierna 1956 fick majoritet i andra kammaren hade S majoritet i första kammaren tack vare den eftersläpande majoriteten. De borgerliga hade därför svårt att kunna bilda regering.
Liberalerna, då Folkpartiet (FP/L), var förespråkare för en reform av riksdagen till en kammare och valsystemet till ett än mer proportionellt än i tvåkammarriksdagen. FP/L var största borgerliga parti på 60-talet och förhandlade om detta med regerande S. En del kompromisser gjordes.
FP/L ville ha fem procents spärr för (mot) små partier. S ville ha tre procent. I andra kammaren kunde ett parti få mandat även om det var så litet, vilket Vänsterpartiet Kommunisterna var i valet 1968 då det fick tre mandat i andra kammaren. Kompromissen blev en spärr på fyra procent. 
När L nu har lågt väljarstöd på under fyra procent kanske partiet ångrar att det inte accepterade den spärr på tre procent som S ville ha. 
Men FP/L på 60-talet ville försvåra för V (VPK då) att komma in i riksdagen. Ja, FP/L ville också försvåra för nya partiet KDS att komma in i riksdagen. FP/L grävde en grop åt andra. Om partiet i valet 2022 själv faller i den genom att få under fyra procent återstår att se.