I måndags när jag avslutat jobbet fortsatte mina tankar kring välfärden och hur olika vi ser på dess framtid. Det jag kom fram till är att välfärden blivit fantastiskt mycket bättre och fortsätter utvecklas positivt som helhet. Få av oss skulle uppskatta en skola, vård eller omsorg med samma kvalitet som vi hade 1990. I den utveckling som skett finns synen på hur personer med funktionsnedsättningar ska kunna ta del av samhällets olika verksamheter. Det går inte att komma ifrån att både tillgänglighet och acceptansen att låta personer med funktionsnedsättningar få vara en del av samhället har blivit bättre och därmed har möjligheterna till rikare liv också ökat för dem. Jag tror inte vi kan hitta någon del av vår välfärd som inte blivit bättre jämfört med hur den var 1990.
Den här utvecklingen borde ha krävt mer resurser år efter år, men det är tvärtom. I dag har välfärden mindre resurser än under 1990-talet, sett utifrån skattekvoten. Jämför vi 2018 med toppåret 1990 då skattekvoten var 50,3 procent av BNP har den sänkts till 43,7 procent. I rena pengar innebär detta att välfärden gick miste om cirka 320 miljarder kronor 2018.
Våra politiker har sen 1990 med väljarnas goda minne prioriterat att sänka skatterna framför att göra satsningar på skola, vård och omsorg. Ofta får Socialdemokraterna skulden för detta, men när vi ser på den statistik som finns tillgänglig ser vi något helt annat. Under Carl Bildts (M) borgerliga regering 1991-1994 sjönk skattekvoten med omkring tre procent. Under de Socialdemokratiska åren 1994-2006 varierade skattekvoten en hel del beroende på det krispaket som var tvunget att genomföras efter Bildt-regeringens katastrofala hantering av 90-tals krisen. Men det skiljer knappt något mellan 1994 och 2006. Under Reinfeldts (M) alliansregeringar 2006-2014 sjönk återigen skattekvoten, nu med nästen fyra procent. Sen 2006 har vi som jag tidigare redovisat bara haft tre budgetar som är lagda av en socialdemokratiskt ledd regering, medan det har varit hela tio borgerliga budgetar. Det vi ser när vi granskar siffrorna är att de tre borgerliga regeringsperioderna vi haft sen 1990 har förorsakat att resurserna till välfärden minskat med omkring 320 miljarder kronor.
Som ni ser är det fel när det påstås att vi inte har råd. Det hela handlar om prioriteringar och vi har ju själva valt regeringar som gått till val på att resurserna till vår välfärd ska minska genom att lova stora skattesänkningar. Delvis samma partier som i dagarna lovade att tillskjuta mer resurser till välfärden, men utan att frångå sin syn på stora skattesänkningar. Hur trovärdigt är då deras utspel?