Mottagare i radhusområden förefaller vara först ut när det gäller förändringarna. Istället för att dela ut posten vid respektive hus, vilket fortfarande är huvudregeln, vill Postnord kunna samla brevlådorna. En förändring 89 procent av Villaägarnas medlemmar tycker är en dålig idé.
Det ställer också till problem. Oavsett som den önskade flytten ska ske till privat eller samfälld mark. Kan Postnord tvinga någon att sätta sin brevlåda på annans mark? Och kan Postnord tvinga en samfällighet att bryta mot lagen och upplåta plats för privata brevlådor om det står i strid med anläggningsbeslutet?
De gemensamma ytorna runt radhus är ju ofta samfällda, och i anläggningsbesluten står väldigt noggrant vad samfälligheten ska ägna sig åt. Till exempel skotta snö på parkeringen och erbjuda lekplats.
Det som inte finns med i anläggningsbeslutet är inte något samfälligheten ska ägna sig åt. Att upplåta plats för privata brevlådor kan därför kräva ny lantmäteriförrättning. Det får samfällighetens medlemmar betala.
Detta trots att problemet så fall är skapat av Postnord som inte vill dela ut till brevlådor som inte står samlade. Trots att Postnord är ett serviceföretag med ett enda uppdrag – dela ut brev och paket.
Det är förvisso inte konstigt att Postnord vill effektivisera. Och det är absolut rimligt att så sker när det finns möjlighet. Men går det inte får det vara som innan och brevlådorna stå kvar. Postnord kan inte börja ta sin lagstadgade skyldighet att dela ut post som gisslan bara för att få igenom sin vilja. Nyligen rapporterade TV4 om en radhusägare som fick köra sex kilometer enkel resa för att hämta sin post efter att flytten av hans brevlåda gått i stå.
Lantmäteriet gör inte saken bättre. Tvärtom. Det är rimligt att det kostar någon slant för att myndigheten ändrar i anläggningsbeslut efter medlemmarnas önskemål, men Lantmäteriet har under låg tid fått kritik för både oskälig prissättning och hög tidsåtgång.
Enligt Riksrevisionens granskning är Lantmäteriets arbetssätt ineffektivt, dyrt och osäkert. Detta drabbar vanliga människor. Myndighetens avgiftsmodell innebär också att de som har ärenden hos myndigheten har svårt att i förväg bli kloka, eller ens få information, om vad en förrättning kommer kosta i slutändan. En hel del överklagar sina fakturor till mark- och miljödomstolen som sätter ner avgiften i mer än tio procent av fallen.
Vi har alltså två offentliga eller halvoffentliga inrättningar som båda under lång tid fått kritik för sina bristande förmågor att sköta sina uppdrag. Och nu riskerar deras oförmågor att krocka. Det vore önskvärt om myndigheter och statligt ägda bolag någon gång ville förbättra sin service istället för att göra allt svårare och dyrare.