När demokratin är som svagast måste vi alla stå upp för den och försvara den på bästa möjliga sätt. Det är i alla fall vad jag tycker, men så ser uppenbarligen inte de politiska partierna i riksdagen på saken. I alla fall inte alla.
Allt startade efter valet 2014 då regeringens budget föll, efter att SD frångått praxis genom att partiet valde att stödja alliansens budgetförslag stödde efter att deras eget förslag fallit. Ni kommer väl ihåg Jimmie Åkessons inlägg på sociala medier från sjuksängen ”give’em hell”.
Den praxis som SD bröt hade under 50 år gjort det enkelt för en minoritetsregering att få igenom sin egen budget och därmed kunna regera landet. Från 1970 har det bara varit majoritetsregeringar vid tre tillfällen. 1976 - 1978, 1979 - 1981 och 2006 – 2010.
Men som sagt, under och efter budgetomröstningen hösten 2014 blev det plötsligt svårt för en minoritetsregering att få igenom sin budget och därmed att regera landet. Lösningen på den regeringskris som följde 2014 blev decemberöverenskommelsen där de dåvarande allianspartierna tillsammans med S och MP lovade varandra att släppa fram minoritetsregeringars budgetförslag under mandatperioderna 2014–2018 samt 2018–2022. Decemberöverenskommelsen sprack när Kristdemokraterna på sitt riksting beslutade att inte fullfölja det ingångna avtalet.
Även om Decemberöverenskommelsen sprack höll sig de borgerliga partierna i skinnet och valde att lägga egna budgetförslag och enbart rösta på det egna förslaget.
Efter valet 2018 var det dags igen då M och KD la ett gemensamt budgetförslag som tillsammans med SD, som återigen bröt praxis, vann slutomröstningen i riksdagen. Detta trots att den budget som låg hade lagts av en övergångsregering och inte innehöll annat än det nödvändiga för att hålla igång landet.
Vi får inte heller glömma det problem som valresultatet 2018 gav och som utmynnade i den extremt långa processen att få till en regering och det som kom att kallas Januariavtalet, JA.
Efter att JA var allt var frid och fröjd tills Vänsterpartiets nya ordförande, Noshi Dadgostar, ville ha lite medial uppmärksamhet inför förra sommaren. Vilket ledde till en fälld So MP regering och ett kraschat januariavtal och en ny S o MP.
Plötsligt hade vi den demokratiskt sett svagaste regeringen någonsin, vilken blev ännu svagare efter regeringsombildningen i samband med ordförandebytet i Socialdemokraterna då Magdalena Andersson blev statsminister, till slut.
Det politiska kriget har som ni märker pågått sen 2014, men eskalerat i fler större slag det senaste året för att inte tala om den senaste två veckorna med misstroendeförklaring och vårändringsbudget kaos. Små drabbningar har skett i de olika utskotten vilket resulterat i rekordmånga tillkännagivanden. Även Konstitutionsutskottet har haft det svettigt då oppositionen massproducerat KU-anmälningar på ett sätt vi aldrig tidigare har skådat.
Istället för att partierna försöker hitta lösningar på landets utmaningar har de lagt sin kraft på att åsamka sina politiska motståndare så mycket skada som möjligt. Och precis som i vanliga krig finns det inte heller några vinnare i det nu pågående politiska kriget. Och de som är de stora förlorarna är svenska folket och demokratin.