Ung Omsorg är ett aktiebolag vars affärsidé är att ungdomar ska sätta guldkant för våra äldre på äldreboenden. Det finns två mycket bra delar i företagets verksamhet. Dels att våra äldre får något mer än det de dagligen erbjuds på boendet, dels att ungdomar får en fin introduktion av äldreomsorgen som arbete.
När Region Gotland i mitten av februari tillkännagav samarbetet med Ung Omsorg blev jag glad. Initiativet var något jag efterlängtat och något som verkligen behövs. Ungdomar får möjlighet att arbeta inom äldreomsorgen och de äldre får göra något som ordinarie personal inte hinner med alternativt att de får tid att göra annat de inte hinner med. Guldkanten består av spel, högläsning, promenader eller annat som den äldre vill och kan ta sig för.
Den glädje jag först kände grumlades när jag började titta lite närmare på Ung Omsorg. Utan att förta deras affärsidé undrade jag hur vi hamnat här. När försvann den guldkant, som aktiebolaget nu erbjuder kommuner runt om i landet, från den ordinarie verksamheten? När blev spel, högläsning, promenader med mera, en guldkand som inte ingår i äldreboendets vardagssysslor? När övergav kommunerna den verksamhet som nu blivit en väletablerad affärsidé.
Vad är det som gör att kommunerna inte har den här verksamheten i egen regi? Varför kan inte Region Gotland ha en liknande organisation där ungdomar får möjlighet att ge det där lilla extra till våra äldre på öns särskilda boenden?
Jag tror att kommuner generellt har varit för inriktade på att spara pengar. Generellt sett har viljan att betala skatt minskat vilket också avspeglas i offentliga verksamheter. Samtidigt har vi gått igenom två tuffa ekonomiska kriser som satt sina spår i de offentliga verksamheterna.
Krisen på 1990-talet blev starten på Göran Perssons stora förändring av den ekonomiska politiken. Tunga besparingar krävdes för att minska statsskulden och välfärden skars ner. Förändringarna var behövliga, men stålbadet innebar tuffa beslut för kommunerna och åtgärder som vi än lider av.
Under finanskrisen 2007-08 blev kommunerna återigen tvungna att dra åt svångremmen och genomgå tuffa besparingar. Alliansregeringen valde att se på medan kommunerna slet med sina tuffa ekonomiska förutsättningar. Om vi jämför med den S-ledda regeringens hantering av Coronapandemin, där kommunerna fick stora stöd för att klara av sin verksamhet, förstår vi vad kommunerna fick gå igenom under Allianstiden.
Någonstans i alla dessa besparingar prioriterades det som inte var tvunget att göras bort. Bemanningen minskade, tiden för varje boende minskade och möjligheten till ”guldlkant” minskade. Kommuner har under lång tid koncentrerar sig mer på att hålla budget än att utveckla verksamheterna. Vilket inte är så konstigt då det inte funnits medel till utveckling och viljan från finansiärerna att tillföra medel varit kraftigt begränsad. Skatterna som finansierar välfärden har till och med setts som skadliga och skatter som mest drabbat de med bra ekonomi har ifrågasatts. Fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt har tagits bort och skattetrycket har minskat.
De två unga männen som startade Ung Omsorg ska självklart ha beröm. De såg i första hand två problem som de förde samman. Behovet av guldkant inom äldreomsorgen och behovet av meningsfulla och utvecklande extrajobb för ungdomar. Nu närmare 15 år senare driver de ett företag med verksamhet i över 30 kommuner inklusive Gotland. Och företagets verksamhet är som jag beskriver bra och efterlängtad.
Det som gör mig beklämd är att äldreomsorgen tvingats spara in så mycket pengar att den här formen av guldkant inte tillhör vardagen för boende på landets äldreboenden. Att så många kommuner inte har en egen organisation för guldkant att det många förväntar sig av omsorgen blivit en affärsidé.