Samtalen i Geneve om Östeuropas framtid förs utan att EU sitter vid bordet. Ryssland och USA talar med varandra över huvudet på de europeiska staterna. Trots att Putins krav på en rysk intressesfär i Europa skulle rubba den europeiska säkerhetsordningen och göra EU säkerhetspolitiskt irrelevant.
Ryssland erkänner inte EU som en motpart i samtalen. Putin vill tala direkt med USA. Detta handlar delvis om att Putin vill ha tillbaka Kalla krigets dynamik – direkta samtal mellan USA och Ryssland som jämlikar. Men det är också ett krasst realpolitiskt konstaterande: EU har ingen egen militärmakt. Unionen har inte ens en gemensam syn på vad som håller på att ske.
Frankrike är det enda landet i EU vars militärmakt på allvar skulle kunna avskräcka rysk aggression. Men republiken driver en linje syftar lika mycket till att markera oberoende till USA som något annat. Tyskland är EU:s ekonomiskt ledande nation. Men den rödgröna regeringen i Berlin vill dock tona ned hotet från Ryssland och vägrar exempelvis att se Nordstream-projektet som ett verktyg för rysk påverkan. Flera av länderna i östra Europa, som Ungern och Polen, känner sig styvmoderligt behandlade av Bryssel. Hur ska alla dessa viljor kunna tala med en röst?
Försök att hitta en gemensam linje görs faktiskt. Under den 13:e och 14:e januari har EU:s utrikes- och försvarsministrar haft ett inofficiellt möte i franska Brest. För den historiskt intresserade är det svårt att inte notera orten. Brest befriades av amerikanerna 1944. Nästan 10 000 amerikanska soldater dödades eller skadades svårt under striderna. Det är en påminnelse om att den liberala demokratin finns i Europa tack vare att USA varit beredda att offra sina egna ungdomar för den gamla kontinentens skull. Det förhållandet kommer inte att vara för evigt, vilket Putin vet.
Den nya aggressiva politiken från Ryssland blir ett slags test av vad den Europeiska unionen går för. Vad betyder allt prat om gemensamma europeiska värderingar när de ställs mot ett realpolitiskt hot? I Sverige har vi ibland pratat om EU som någon slags säkerhetspolitisk lösning för oss själva. ”Vi är ju med i EU”. Men unionen kan inte jämställas med stater som Ryssland, USA, Indien eller Kina. Det europeiska samarbetet har inga egna militära styrkor och inga kärnvapen. Inte ens när unionen arbetar tillsammans har man lyckats att upprätthålla de egna gränserna mot omvärlden. Noteras kan också att det europeiska land som både militärt och diplomatiskt tydligast står upp mot Ryssland är Storbritannien – som ju funnit det för gott att lämna unionen.
Vi vet ännu inte vilken roll EU kommer spela i dragkampen mot Kreml om östra Europa. Kanske kommer situationens allvar tvinga fram en mer enad union. Mer troligt är tyvärr att Europas splittring blir uppenbar. I vilket fall som helst kommer världen att få veta vad EU faktiskt går för.