Det är på ett sätt rimligt, och på ett sätt problematiskt. Under coronakrisen spelar civilsamhället en viktig roll. Det ideella arbetet är ett ljus i mörkret. Människor hjälper varandra alltmer. Med allt från praktiska bestyr, som att handla, till att göra isoleringens sociala distansering uthärdlig. Vid sidan av den kommunala hemtjänstens bilar rullar ideellt utförda leveranser av mat och medicin ut till människors hem. Föreningar och trossamfund är på många platser nav i den ideella infrastrukturen.
Samtidigt slår coronakrisen hårt ekonomiskt mot många av civilsamhällets organisationer. I en rapport (24/4) från Forum, Famna och Giva Sverige – som samlar olika typer av ideella och idéburna organisationer – beräknades civilsamhället förlora 1,1 miljarder kronor under 2020. Orsaken är minskat givande, inställda tillställningar och lägre försäljning i bland annat second hand butiker. Och när staten på många olika sätt stödjer löntagare och företag att klara krisen är det märkligt om civilsamhället hamnar vid sidan av. Särskilt i ett läge där föreningar och trossamfund har en central roll för att samhället som helhet ska klara pandemin.
Men det är ändå något som skaver med ropen på statliga stöd till civilsamhället. Det är verksamheter som inte ska vara beroende av staten. När Forum, Famna och Giva Sverige efterlyser statliga pengar på kort och lång sikt hotas ett av kärnvärdena i många verksamheter – att de i grunden baseras på ett ideellt engagemang från enskilda människor. Med statliga stöd försvinner oberoendet. Organisationerna blir utförare av politiska mål, inte egna idéer.
Civilsamhället har också, likt resten av samhället, över tid genomgått en professionalisering. I allt fler föreningar och trossamfund lär det ideella arbetet sakta ha ersatts av en medlemsbas vars avgifter finansierar anställningar och kontorslokaler. Det här gör att inkomstbortfall snabbt blir kännbara och inte kan vägas upp av ett ökat engagemang bland medlemmarna. Och det här är motsägelsen under coronakrisen – medmänskligheten blomstrar samtidigt som civilsamhällets organisationer säger sig vara i kris.
Förslaget om krisstöd, som KD och V driver i riksdagen, förenar två annars motstridiga syner på civilsamhället. Inom Vänsterpartiet, såväl som Socialdemokraterna, finns en strävan att alla delar av samhället ska underordnas den stora staten. Även civilsamhället ska lyda politikens piska, med riktade bidrag som styrmedel.
Kristdemokraterna lär däremot drivas av en mer realpolitisk ingång. Trossamfund och föreningar är i kris, därför behöver staten hjälpa till. Givet de höga skatterna i Sverige finns det inte heller många enskilda som har råd att ta av pensionspengarna och skänka en gåva.
Men eventuella statliga stöd till civilsamhället bör vara kortsiktiga och generella. Skulle föreningar och trossamfund förlora sin frihet vore det en större förlust.