Beska ord från regionstyrelsen på ön har postats om att Nordkalk fått fortsatt täkttillstånd utan att det ställts tillräckliga krav på att hålla brunnsägare skadeslösa.
Region Gotland kräver att Nordkalks tillstånd ska förenas med specifika villkor.
Det är verkligen det minsta man kan begära; att folk som lever på en ö med vattenutmaningar inte ska få sin tillvaro fördärvad för att stora företag spränger och fraktar bort närmiljön.
Det har blivit en så spännande ton mellan personer som intagit olika ståndpunkter i brytningsärendena.
När bolaget Nordkalk före jul fick ja på sin ansökan om fortsatt brytning i Lärbro så var en av de spontana reaktionerna i Helagotlands kommentarsfält:
– Måste naturligtvis överklagas. Allt annat vore ett svek mot Gotland.
Medan någon annan tänkte :
– Äntligen! Efter alla krumbukter och försök till sabotage kommer så det enda rätta beslutet.
En tredje ordade till dem som brukar argumentera att Gotland får för lite tillbaka för kalken.
– Det här ger 400-500 (direkt anställda + entreprenörer) gotlänningar jobb 30 år framåt.
Jag vet inte om siffran stämmer, men det är klart att kalkindustrin sysselsätter folk. Fast vad är det som hindrar bolaget Nordkalk med sina brittiska ägare från att göra så rätt för sig som de bara kan på Gotland? Om de nu ska få förtroendet att borra och spränga, schakta och lasta, krossa och transportera kalksten i tre decennier, så kan de väl lova att inte göra brunnar torra för folk? Och om de skulle göra det. Ja, då får de ställa till rätta. Kan de inte lova det, borde de inte få bryta. Så enkelt borde det vara.
Nordkalk har fått klartecken att bryta 3,6 miljoner ton årligen, med en maximal volym om 69,2 miljoner ton. Med mark- och miljödomstolens ja följde också ett klartecken att leverera 300 000 kubikmeter vatten per år till Region Gotland att göra dricksvatten av.
Men det hjälper just inte dem som saknar kommunalt vatten. Det är här det nu hettar till, när regionen harklar sig i ett överklagande.
Tidigare har jag knorrat om mjäkiga toner gentemot MSB, när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap föreslog cement som riksintresse. Uttryck alla farhågor om bebyggelsestopp, konflikt om vatten- och markanvändning mer ampert, tyckte jag då. Om regionen befarar att Heidelbergs brytning krockar med annan önskvärd utveckling för Gotland, så borde det mullras mycket mer.
Nordkalk fick ett 30-årigt ja från mark- och miljödomstolen dagen före julafton. Enligt den domen får bolaget utöka sin brytning i Klinthagen, vid Stora Vikers i Lärbro, sydost om Kappelshamnsviken. Brottet får bli både större och djupare.
Ingen trodde väl att den domen skulle klara sig från att bli överklagad. Naturskyddsföreningen Gotland skickade in första klagomålet.
Region Gotland har valt att överklaga domstolens beslut på en punkt. Regionen hade ställt krav på ett villkor i tillståndet till skydd för enskilda dricksvattenbrunnar inom och utanför påverkansområdet.
Att inte det kravet möttes i domstolens tillstånd får en att tappa tron på om domstolen bryr sig om den gotländska "vattnet först"-principen.
Mark- och miljööverdomstolen får nu ett brev där regionen kräver:
”Om det under tillståndstiden uppstår akut vattenbrist i enskild bergborrad brunn inom eller utanför det redovisade påverkansområdet, för tillgodoseende av fastighetens behov av vatten för hushåll, djurhållning eller näringsverksamhet – med undantag av vatten för bevattningsändamål – ska Nordkalk AB efter begäran ordna provisoriskt tillhandahållande av vatten för det aktuella ändamålet till dess permanent vattenförsörjning kan ordnas av bolaget. Skyldigheten gäller inte om det uppenbart saknas samband mellan den tillståndsgivna vattenverksamheten och vattenbristen.”
Bra att regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) gentemot överdomstolen hävdar försiktighetsprincipen och att verksamhetsutövaren ska ta hand om varenda risk. Varenda.