Butiker som säljer dessa produkter måste nu förvara produkterna oåtkomligt, föra anteckning över försäljningen samt kontrollera om köparna har tillstånd.
Syftet är enligt Kemikalieinspektionen att minska risken för olyckor då antalet incidenter med frätande propplösare ökat de senaste åren. Här kan man observera att allt fler mindre potenta medel de senaste åren också fått starka varningssymboler. När det går inflation i varningar ökar risken att människor tar dem på mindre allvar.
Givet hur få privatpersoner som lär ta sig omaket och kostnaden att söka tillstånd är detta i praktiken mer eller mindre ett förbud. Det är synd. För även om mekaniska metoder ofta är mer effektiva har propplösare en viktig funktion i och med att de löser fett och keratin.
Hur noggrann man än är med stekpannor och annat kommer avloppen ju alltid ta emot både fett och keratin. Det senare kommer avloppen aldrig undan eftersom det är en viktig beståndsdel i hud och hår. Därför är detta ”förbud” dåligt.
Samtidigt bleknar detta svenska påfund mot vad som är på gång på EU-nivå. På bordet finns nämligen att klassificera etanol som reproduktionstoxiskt, möjligen även som cancerogent. Märkningen i sig är inte orimlig. Det finns gott om data som visar att det inte är hälsosamt att konsumera stora mängder alkohol, i synnerhet inte om man är gravid.
Kruxet är att en sådan märkning innebär att etanol per automatik blir förbjuden för teknisk användning över en koncentration över 0,3 procent. Handsprit, spolarvätska och parfym är alltså bara några av de produkter som över en natt blivit förbjudna. Vodka hade däremot fortfarande varit tillåtet eftersom livsmedel inte omfattas av samma regler.
En lagstiftning vars underlag visar att etanol är farligt att förtära tillåter fortsatt förtäring men förbjuder handsprit är orimlig. Även om det också finns en viss komik i att en substans som anses för farlig för spolarvätska samtidigt är helt ok att dricka.
Det är också en bra illustration över problemet med dagens regleringskultur. En blind fläck för praktiska konsekvenser och en regelbörda som vuxit långt bortom både rim och reson. Det är givetvis bra att försöka minska olyckor men när regelverket blivit så överdrivet att det inte längre går att förstå logiken och det skapar fler problem än det löser har vi ett systemfel.
Kanske finns här ändå en strimma hopp. Företagen har ju länge levt under allt galnare regler, men få har lyssnat på deras synpunkter. När nu absurditeterna börjar drabba också privatpersoner blir det kanske mer politiskt intressant att bromsa regelinflationen. Det vore angeläget, för både Sverige och EU reglerar sig själv till döds. Förhoppningsvis kan dessa tokiga exempel bli starten på en nödvändig debatt – och början på slutet för dåligt underbyggda och alltför långtgående regler.