Med lite fördröjning har vi nu för första gången en kvinna på statsministerposten. Eller andra gången om man ska vara noga. Det är dock inte mindre historiskt eller betydelsefullt för att samma person nu valts för andra gången på en vecka.
Det ska bli väldigt intressant att se hur det som nu utspelar sig inom svensk politik kommer att beskrivas i historieböckerna.
Ska de som ihärdigt påstår att händelseutvecklingen är en logisk konsekvens av ett "omöjligt regeringssamarbete" vinna historiebeskrivningen? De som sakta men säkert vill låta droppen urholka stenen genom att påstå att Januarisamarbetet kollapsade.
Eller vinner den andra bilden – som i vart fall stämmer bättre med de faktiska händelserna? Att Januariavtalet höll ända tills Vänsterpartiet bjöd in Sverigedemokraterna till att fälla regeringen. Något som M och KD mer än gärna hängde med på. Då passade Liberalerna också på att lämna skeppet för att ansluta till en SD-stödd högerkoalition.
Och hur ska det faktum hanteras av historikerna att det enda av sju partier som inte samarbetat eller tagit hjälp av SD anklagades från höger till vänster för att ha "släppt in SD till makten"? Det är i sanning ett rent orwellskt sätt att beskriva verkligheten.
Blocken är så kokande arga att Centerpartiet inte viker ner sig som alla andra, utan står för vad de sagt. "C måste välja" påstod Nooshi Dadgostar inför omröstningen i riksdagen i går där hon talade 90 procent om Annie Lööf istället för valet av Magdalena Andersson. När hon förklarade att Vänsterpartiet var ett "pragmatiskt" parti som sträcker ut händer och vill samarbeta då var det så att man baxnade. Som att man glömt att det var just Vänsterpartiet som satte igång hela cirkusen.
Och nej, Centerpartiet behöver inte välja. Man kan verka i opposition. Man behöver inte sälja sig till partier man inte delar grundläggande värderingar med.
Det var en nyttig påminnelse Annie Lööf gjorde till riksdagen när hon beskrev alla olika politiska konstellationer som styr i landets kommuner och regioner. Det samarbete i mitten som hånas av båda blocken i riksdagen är en självklarhet ute i landet och det vet ju alla i riksdagen förstås. Men det behövde sägas.
Lika lite som att Centerpartiet (eller de andra partierna som la ner sina röster) ingår i regeringsunderlaget, lika lite är det en M/KD/SD-budget som Magdalena Andersson nu ska styra landet med. Till största delen är det regeringens egen budget som gäller.
Mest troligt är att vi inte kommer att märka så stor skillnad alls. Det är nio månader till valet och SD/KD/M-reservationen innehåller inga magiska trolleritrix som kommer att lösa landets alla problem.
Det högerpartierna kommit överens om i budgetreservationen är småpotatis jämfört med de eftergifter de forna allianspartierna kommer att behöva göra för Jimmie Åkesson. Lyssna på SD:s retorik där partiet nu öppet kan argumentera för uppsökande verksamhet för att "skicka tillbaka" människor som sökt skydd i Sverige. Det är där vi hamnat.
Det är ju sådant, inte pengar till polis och rättsväsende, som är det stora problemet. I alla fall för de flesta andra. Det är detta samarbete som lett SD in till maktens grytor. Det vore klädsamt att ta ansvar för det istället för att skylla på det enda parti som försöker hålla dem stången.