Det tycks mig som att varje ny artikel om varje ny opinionsmätning numera i olika formuleringar rubriceras med att regeringspartierna sammanlagt är ungefär lika stora som SD. Det är inte bra, men hur länge förblir det en överraskande nyhet?
Det är ju heller inte som att det totala regeringsunderlaget dominerar oppositionen i mätningarna.
Så man kan ju inte säga att opinionsläget utvecklat sig väl för statsminister Ulf Kristersson och hans regeringskollegor.
Jag kan förstå varför. Regeringen och dess samarbetspartier utstår en omild behandling i media. Konjunkturen är usel. Sveriges tillväxt borde kallas något annat när det är ett minustecken framför procentsiffran. Kronan har minskat i värde. Gängkriminalitetens härjningar fortgår. För många hushåll är varje elräkning ett vågspel med alltför höga insatser. Natoanslutningen har blivit trasslig. Och medan det pågår krig i Sveriges närområde måste Sverige rusta för att stärka försvaret. För att nämna några exempel.
Så det går tungt för Sverige. Men samtidigt tycker jag att det är tämligen orättvist att lasta nuvarande styre. Regeringen har ärvt alla Sveriges djupa problem av sina företrädare som antingen orsakat eller underlåtit att i tillräcklig omfattning åtgärda dessa problem. Då avser jag inte bara Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens S-ledda regeringar utan även de borgerliga regeringar som Fredrik Reinfeldt ledde mellan år 2006 och 2014. Dessa regeringars sätt att missköta exempelvis energipolitik, migrationspolitik, försvarspolitik och kriminalpolitik har försatt oss i den nuvarande situationen. Och medlem i Nato borde Sverige ha varit för länge sedan. Det är efter Socialdemokraternas plötsliga helomvändning i ett krisläge, som Sveriges medlemskapsansökan blivit föremål ett ovärdigt spel i Ankara och Budapest. Skulden för detta bör placeras där den hör hemma.
Ulf Kristerssons regering har till skillnad från företrädarna på bred front adresserat de problem Sverige befinner sig i. Tidöavtalets analys bygger mer på realism och mindre på politiska låsningar och självbedrägerier än föregående regeringars program. Det betyder inte att jag gillar allt som regeringen gjort. Det betyder inte heller att vi kan förvänta oss en snabb vändning. Det kan fortfarande bli värre innan det blir bättre. Men nu finns åtminstone ett hopp om att det kan bli bättre. Och medan regeringen fortlöpande visat sig kapabel att få sin politik genom riksdagen, så saknar fortfarande de rödgröna alla förutsättningar att bilda en handlingskraftig regering med en rimlig agenda.