För bara några månader sedan valde regeringen att korta mandatperioderna de statliga universitetens styrelser från tre år till 17 månader. Beslutet motiverades av Utbildningsminister Mats Persson (L) med att han och regeringen vill föra in mer säkerhetspolitisk kompetens i högskolornas styrelser och göra en mer generell översyn över hur styrelserna tillsätts. Både från politiskt och akademiskt håll lät inte kritiken vänta på sig. 37 universitetets- och högskolerektorer skrev ett protestbrev till utbildningsministern. I brevet varnar de för att regeringens agerande innebär en försvagad akademisk frihet.
Dagen innan midsommarafton kom det ett andra beslut som luktar politisk styrning av forskning. Regeringen har nämligen valt att uppdatera regleringsbrevet för Vetenskapsrådet. Vetenskapsrådet är en myndighet som har i uppdrag att främja och finansiera forskning inom samtliga vetskapsområden. I det uppdaterade regleringsbrevet fick dock ett område stå tillbaka, utvecklingsforskning, alltså forskning om bistånd, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Vetenskapsrådet meddelade efter beslutet från regeringen att alla ansökningsprocesser för forskningsmedel inom utvecklingsområdet kommer att avslutas med omedelbar verkan och att inskickade ansökningar inte kommer att behandlas.
Denna gång var det biståndsminister Johan Forssell (M) som fick rida ut och försvara tilltaget. Till Dagens Nyheter (28/6) säger Forsell: ”[…] vi har ett krig i Europa, med enorma humanitära behov i Ukraina och stora behov av att också bygga upp Ukraina, som vi kommer att göra under många år. Då måste vi ställa om biståndet”. Han tillbakavisar också att det beslutet skulle handla om någon politisk styrning, han hävdar i stället att det handlar om att regeringen ”prioriterar” vilka forskningsområden som får medel.
Om regeringen vill ha säkerhetspolitisk kompetens på högskolorna och ont om tid för att utse styrelser, varför inte hjälpa lärosätena att tillse att den kompetensen finns i andra delar som skolan? Det hade kanske till och med varit bättre. Som påpekats av Försvarshögskolans rektor Robert Egnell i samband med beslutet så har inte styrelserna något att säga till om hur forskning eller forskningssamarbeten bedrivs och att det är viktigare att en säkerhetspolitisk kompetens finns på mer operativ nivå.
När det kommer till biståndet hävdar man från regeringen att man vill se ett mer effektivt bistånd, något de flesta kan ställa sig bakom. Varför väljer man då att dra in pengar till forskning om just bistånd? Borde inte mer forskning om bistånd ge en bättre förståelse för vad biståndet får för resultat och på så sätt bidra till att svenskt bistånd blir mer effektivt?
Vi ska såklart göra allt vi kan för att hjälpa till med den humanitära situationen i Ukraina, men vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Det är inte bara i Ukraina människor lider. När västvärlden drar sig ur och minska biståndet står Ryssland och Kina redo att ta över. Något som inte kommer hjälpa vare sig oss eller Ukraina på lång sikt.
Ingen annan än Persson eller Forsell kan såklart veta vilka deras motiv är. Oavsett om det handlar om att man från politiskt håll vill styra akademin eller om det handlar om säkerhetspolitik och att prioritera Ukraina så är det konstiga och ineffektiva beslut som rimligtvis borde göras om. Bara antydan av politisk styrning av högskoleväsendet borde få Persson och Forsell att tänka om.