Partiledardebatterna i riksdagen brukar ge få svar på de frågor politiken har att brottas med. Formatet ger inte den möjligheten. I stället är debatterna ett sätt att fingranska politikernas sätt att debattera. Något jag inte varit särskilt imponerad över de senaste åren. Men jag har nog för hårda krav.
Bra diplomater ska lite skämtsamt kunna be en person dra åt helvete på ett sätt som får personen att se fram emot resan. Jag gillar när politiker har ett liknande sätt att ta sig an sina opponenter
När de ger en motståndare svar på tal utan att ta till överord eller höja rösten. Det är en fin och underfundig retorik som jag kan beundra och småle åt. Men det händer alltmer sällan att jag i dagens politiska klimat hör något som på ett positivt sätt sticker ut från den rådande hätska debatt-tonen.
Onsdagens partiledardebatt i riksdagen var inget undantag. Beskyllningarna haglade och om man skulle ta alla på orden har inget bra gjorts de senaste 20 – 30 åren. Högerpartierna beskyller vänsterpartierna för allt ont och tvärt om.
Mitt i allt står SD och slår sig för bröstet och hävdar att de alltid haft rätt. Något som i sig är skrattretande då deras ståndpunkter svänger beroende på vindriktning. I frågor som EU, Nato, privatisering av välfärden, arbetskraftsinvandring och så vidare har de vänt kappan efter vinden. Det är bara i en av partiets hjärtefrågor de står fast förankrade, kritiken mot invandring, vilket knappast är en överraskning från ett främlingsfientligt parti med rötterna i den bruna myllan.
En av frågorna som dominerade debatten var den sjukvårdskris vi står inför. Inflationen och de höga räntorna slår hårt mot det mesta, utom bankerna. Allt från offentliga verksamheter till medborgarnas egen ekonomi har försämrats i takt med den ekonomiska krisen vi nu genomlever. I regeringens budget kan man se vilka prioriteringar de anser vara viktigast och där kan jag konstatera att sjukvården inte finns med som någon toppkandidat. Något vi också kan konstatera utifrån de neddragningar som nu förbereds i många regioner. Bland annat riskerar omkring 2 000 undersköterskor, sjuksköterskor och läkare att sägas upp från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Ulf Kristerssons svar på frågor runt den stundande sjukvårdskrisen lugnar inte mig, eller för den delen, landets sjukvårdspolitiker. Kristersson menar att de håller ögonen på utvecklingen, något som knappast ger regionerna bättre förutsättningar att undvika stora neddragningar.
Det är lite skillnad på regeringens sätt att handskas med de olika kriserna landet står inför. Säkerhetsläget kommenteras med stora bokstäver, medan varken sjukvårdskrisen eller klimatkrisen nämns när regeringen själv får välja.
Självklart måste vi öka samhällets krisberedskap, men att samtidigt driva en politik som får sjukvården att genomgå kraftiga nedskärningar ökar inte beredskapen vid allvarliga olyckor eller krig. Det är tydligen viktigare för regeringen att medborgarna fyller sina skafferier med frystorkade maträtter och konserver, än att höja sjukvårdens krisberedskap. Och att regeringen prioriterat sänkt skatt på snus och borttagen skatt på plastpåsar är ju också talade för deras syn på var resurserna ska läggas när landet befinner multipla kriser där varje krona räknas.
Utifrån den här utläggningen kan jag visserligen förstå varför det blev lite högljutt och hätskt under partiledardebatten. Men jag saknar ändå en mjukare, men ändå vass retorik, där motståndarna knappt inser att de fått fin och underfundig kritik.