Förhalningen kan leda till att kärnkraften måste stänga ned inom tre år och står i skarp kontrast till regeringens hantering av vindkraftstillstånd.
När Strålsäkerhetsmyndigheten nyligen, för andra gången, tillstyrkte en slutförvarsanläggning i Forsmark spädde det på en pågående konflikt om Sveriges kärnavfall (DI 11/3). Det aktuella förslaget innebär att avfallet ska förvaras nedgrävt i kapslar av koppar. Men det finns en farhåga för att kapslarna, på grund av strålningen, skulle rosta sönder och börja läcka.
Därför genomförs en långtidsstudie där experimentkapslar sedan 20 år tillbaka har förvarats 500 meter under marken. Det är efter en granskning av den senaste fasen i denna studie som Strålsäkerhetsmyndigheten har gjort sin bedömning att slutförvaret är säkert.
Många miljöorganisationer anser dock att resultaten från granskningen inte är tillfredsställande och att riskerna är för stora. Denna kritik har motiverat regeringen då den fortsätter att skjuta upp det slutgiltiga godkännandet av slutförvarsanläggningen. Något som riskerar kärnkraftens framtid.
I februari (DN 12/2) larmade Vattenfalls vd, Torbjörn Wahlborg, om att Sveriges mellanlager för kärnavfall snart är fullt. Om inte ett slutförvar som avfallet kan flyttas till har öppnats vid det laget, kommer det inte gå att fortsätta driva kärnkraftsreaktorerna. Eftersom förvaret tar tid att bygga behövs regeringens godkännande snarast. Enligt Wahlborg måste det ges senast i sommar om inte kärnkraften ska tvingas stänga ned redan om tre år.
Ändå kan inte klimat- och miljöminister Per Bolund (MP) ens ge ”någon tidsuppfattning överhuvudtaget” (SvD 11/3). I grunden är det naturligtvis rimligt att beslutet om kärnavfall är välavvägt. Eftersom det kommer finnas kvar i 100 000 år bör det inte ske överilat. Regeringens dröjsmål skulle därför kunna ses som omsorgsfull försiktighet. Om det inte vore för vindkraftsutredningen.
I höstas tillsatte regeringen en snabbutredning för att ta bort det kommunala vetot mot byggande av vindkraft. Trots att den inte ska vara färdig förrän i juni kunde utredaren Lise Nordin nyligen avslöja de centrala förslagen (DN 11/3). Vetot ska förvisso inte helt avskaffas, men kraftigt begränsas.
Framför allt ska kommunens beslut fattas tidigare i processen. Redan i översiktsplanen ska kommunen bedöma var vindkraftverk kan vara lämpliga. Därefter ska intresserade företag få ett definitivt besked innan länsstyrelsens miljöprövning. Att ändra åsikt tillåts inte. Kommuner ska inte heller få ta hänsyn till miljöpåverkan, utan det ska enbart vara länsstyrelsens uppgift.
I stället för att också dessa tillstånd ska föregås av noggrann värdering och analys, är det tydligen viktigast att vindkraftverken byggs så snabbt som möjligt. Det är nästan som att de olika tillståndsprocesserna bara beror regeringens ideologiska dogmer om olika energislag.