Det är många som snubblar över varandra för att i alarmistiska och uppskruvade ordalag kritisera den nytillträdda regeringen för den påbörjade omdaningen av migrationspolitiken. Jag tror inte att detta opinionsmässigt är något problem för regeringen. Det kan vara den grundläggande anledningen till att Magdalena Andersson (S) – partiledare och före detta statsminister – inte sällar sig till de mest upphetsade kritikerna.
Magdalena Andersson avstår i en intervju i Expressen från att haka på kritikerna. Hon tar inte alls avstånd och bannar regeringens migrationspolitik. Hon kritiserar heller inte den nya rättspolitikens hårdare tag. Tiggeriförbudet gör henne inte arg. Förslaget om en minskning av antalet kvotflyktingar som Sverige tar emot verkar hon också acceptera. Att satsningen på kärnkraft inte får henne att gå i spinn är inte så konstigt. Socialdemokraterna gjorde ju ett försök till en diskret helomvändning i valrörelsens slutskede, som om partiet aldrig bidragit till att förstöra elförsörjningen genom att framtvinga nedläggningen av fungerande kärnreaktorer.
Hur ska man tolka detta? Vill man vara illvillig så är det bara ett försök att lägga sig så nära regeringen som möjligt så att man kan locka väljare, förhoppningsvis utan att förarga de man redan har till partier som är mer radikala i sin kritik av Ulf Kristerssons regering. Den lama reaktionen på regeringens politik är i så fall bara spel.
Men det är inte speciellt smickrande om reaktionen är ärlig. Varför försökte Socialdemokraterna då inte genomföra något av detta när de var i regeringsställning? Varför drevs en så principlös migrationspolitik, exempelvis genom den så kallade gymnasieamnestin? Varför avvecklades kärnkraften? Varför svarade aldrig rättspolitiken upp mot den växande kriminaliteten och skjutningarna? Häromkvällen i Sandviken skördades ett nytt tragiskt 16-årigt offer för det dödliga våldet. Varför har Socialdemokraterna konsekvent avvisat ett nationellt tiggeriförbud?
Jag tror det är så enkelt att Socialdemokraterna inte har så många övertygelser kvar. Driften att söka makt är överordnad alla politiska värderingar och hänsyn. När vägen till regeringsmakten var framkomlig kunde man därför samregera med Miljöpartiet på flera olika politiska agendor. Olika delar dikterades av olika partier. Somligt kom från MP. Annat från Vänsterpartiet. Och mycket från Januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna. Inget hängde ihop. Det allt annat överskuggande målet var att regera vidare, på vilken politik som helst.
Man valet gick Socialdemokraterna emot. Det finns ingen ohelig allians stor nog för att ta regeringsmakten. Och den vilsna så kallade oppositionsledaren campar i regeringsmaktens närhet.