När jag lyssnade på Magdalena Anderssons installationstal på S-kongressen i fredags tänkte jag på att om man inte visste bättre skulle det nog ligga nära till hans att tolka talet som ett brinnande löfte från en politisk oppositionsledare att återställa ordningen i landet.
Det lät inte som en politiker i ett parti som haft ansvar i landet i snart åtta år. Det var väldigt många och övergripande problem och systemfel och allt berodde på de borgerliga partierna.
Det är ju ett privilegium Socialdemokraterna har skaffat sig, att hänga sig kvar vid makten men ändå kunna agera som ett oppositionsparti.
Det är läge att påminna om att av de senaste 75 åren har Sverige haft en socialdemokratisk statsminister i 58. Borgerliga regeringar har styrt 17 av de 75 åren, senaste gången för snart ett decennium sedan.
Inga av de reformer som framför allt Reinfeldt 1 levererade och som Socialdemokraterna sedan dess högljutt klagat på, har man återställt eller ens modifierat. Det är något som borde bekymra väljarna, att det parti man röstar på säger att hade vi bara sluppit jobbskatteavdrag, rut- och rot, valfrihet i välfärden, ja då skulle vi inte ha ett enda problem – men sedan inte lyfter ett finger för att åtgärda det hela.
Det parlamentariska läget är som det är. Det är förmodligen naivt att längta till valdagen nästa år och tro att då kommer väljarna att ge ett tydligare besked. Att då kommer man att kunna bilda en majoritetsregering.
En sådan har Sverige inte haft sedan just Reinfeldt 1. Regeringen 2014-2018 är den svagaste Sverige haft sedan 1930-talet.
Sedan 1917 har Sverige haft 25 minoritetsregeringar och 8 majoritetsregeringar.
Så även om det parlamentariska läget är tufft är det inte unikt att det krävs överenskommelser mellan olika partier som stödjer regeringen även om de inte sitter med i densamma.
Det är också intressant hur fokus ligger på Centerpartiet och Vänsterpartiet och att det ställs krav från både höger och vänster att dessa partier ska lägga ner sin politik och istället "välja" vilken regering de vill stödja.
Tillsammans representerar de över en miljon svenska väljare. Vänsterpartiet 518 454 och Centerpartiet 557 500. Dessutom ska Miljöpartiet som representerar endast 285 899 svenskar få igenom så pass mycket politik att de fortsätter stödja Socialdemokraterna.
En salig röra kan man tycka.
Frågan är dock vad som är alternativet. En sammansvetsad höger där Sverigedemokraterna kommer att ha en tung roll och stort inflytande. Något som en förkrossande majoritet av svenskarna inte gillar. Ett alternativ som fortfarande inte heller kommer att få igenom en budget.
Moderaterna håller hårt fast vid SD och tycker numera till och med att lite rasism är väl inte är så farligt. Fast tycker de verkligen det? Om några år när opinionen vänt kanske det kommer nya erkännanden om att de egentligen tyckte det de sa att de tyckte utan sa bara så för att de inte pallade stå emot grupptrycket.
Den som lever får se.
Vi är inne i en spännande vecka där Magdalena Andersson ska prövas som ny statsminister. Något realistiskt alternativ finns som sagt inte. Inget har ändrats sedan Ulf Kristersson inte ens såg det värt att försöka samla stöd för att bilda regering.