Den senaste tiden har vi uppmärksammats på de kablar som lagts ner i Östersjön och främst på hur enkelt det är att förstöra kablarna.
Det räcker med dåligt underhåll och än sämre sjömanskap på de fartyg som trafikerar vårt innanhav för att kablarna ska gå sönder. Tänk då hur enkelt det skulle vara för någon som verkligen vill ha sönder dem att lyckas.
Till Gotland har det dragits både el- och datakommunikationskablar vilka är mycket viktiga för ön och oss som bor här. Men det är som det nu visat sig rätt enkelt att förstöra dem och därmed sätta Gotland på prov. Vi behöver bygga upp såväl egen elproduktion som alternativa kommunikationsvägar för datatrafik. Något som varken är gratis eller finns någon sammanhållande myndighet som har ansvar för.
Detta har regiondirektör Stefan Hollmark tillskrivit regeringen om och nu inväntar vi deras svar.
Under det senaste mötet med regionstyrelsens arbetsutskott föreslogs att regiondirektören skulle få i uppdrag att utreda en placering för ett nytt sjukhus.
Orsaken är att sjukvården börjar växa ur det nuvarande och att möjligheterna till om och tillbyggnad är begränsade. Men i dessa orostider är det sagt från högre instans att Gotland även behöver ha ett beredskapssjukhus och då blir ett helt nytt sjukhus den bästa och kanske enda möjliga lösningen.
Problemet är att ett helt nytt sjukhus inte heller är gratis. Utifrån några av de sjukhusbyggen som planeras på fastlandet kan vi se att nya sjukhus är dyra. Det handlar om tiotals miljarder kronor, vilket regionen inte har en sportslig att klara av med nuvarande ekonomiska läge.
Så även här behöver staten rycka in med bidrag i rätt storleksordning.
Dricksvattenförsörjningen är också av stor vikt i kris eller krig. Under 2024 upptäcktes ett flertal inbrott eller inbrottsförsök i svenska vattenanläggningar och så sent som i slutet av januari upptäcktes ett misstänkt inbrott i Lövånger vattenverk i Skellefteå kommun.
Liknande upptäckter har under 2024 gjorts även i Finland och även om det ännu inte finns några bevis kan man inte utesluta att i alla fall några av händelserna är en del i den ryska hybridkrigsföringen.
Hur säkerheten i och runt de gotländska vattenanläggningarna ser ut vet jag lite om, men jag tror att det finns en förbättringspotential. Vi har ju själva upplevt både i Visby med omnejd som i Kappelshamn hur mycket vardagen förändras när vi inte kan använda kranvattnet på det sätt vi är vana vid.
Om någon ynka bacill eller annan förorening kan ta sig in i vårt dricksvattensystem under normala förhållanden förstår vi hur enkelt en fiende kan slå ut en stor del av befolkningen på ett relativt enkelt sätt och med rätt små medel. För att minimera risken för sabotage av vårat dricksvatten behöver säkerheten höjas, men vi behöver även ha en plan-B i beredskap om det ändå skulle hända.
Slutligen skulle Gotland även behöva fler och större lager av både livsmedel som drivmedel. Vid ett riktigt allvarligt läge kan transporterna till Gotland slås ut relativt enkelt. Trots att Gotland är en jordbruksbygd är vi egenförsörjande fullt ut och någon egen bränsleproduktion har vi inte haft sen den sista oljepumpen stängdes ner.
Problemen är som tidigare att det saknas någon som har ett helhetsansvar för dessa frågor och kan peka med hela handen samtidigt som de medel som behövs också skjuts till.
Ö-läget ställer högre krav på den gotländska beredskapen än de som ställs på likvärdiga fastlandskommuner. Med strax över 61 000 invånare har vi inte heller ett skatteunderlag som medger att regionen tar det ekonomiska ansvaret för att bygga upp den beredskap som krävs.
Så staten måste ta ett stort ansvar nu när Gotlands beredskap behöver höjas på så många håll och kanter. Ett ansvar som hittills mest lyst med sin frånvaro.