Ett av de mest intressanta Instagram-kontona att följa är "Vi är Region Gotland" (viarregiongotland).
Det är ett så kallat stafettkonto, det vill säga att det administreras av olika personer olika veckor. Förra veckan var det relativt nya hälso- och sjukvårdschefen Marie Loob som man fick följa under en arbetsvecka.
Man blir alldeles varm i hjärtat av att på nära håll få följa våra välfärdsarbetare i deras vardag. Det är ett nyttigt komplement till den politiska debatten som handlar mer om översikt, helhet och budgetramar.
Ibland, ganska ofta, är det dock som att vissa politiker och debattörer inte förstår att det ena står i direkt samband med det andra. Att prata budget och ekonomi är att prata verksamhet. Om det ena inte sköts så fungerar inte det andra och det får, på sikt, ohållbara konsekvenser om inget görs åt saken.
Ingen, mig veterligt, har någonsin påstått att problemet med verksamheterna i Region Gotland är att de är dåliga. Snarare motsatsen, vi är lite för bra för vad vi har resurser till. Detta beror självklart ofta på ö-faktorn, men inte bara.
Den som är skeptisk till Region Gotlands verksamheter kan med fördel följa Instagram-kontot "Vi är Region Gotland".
Det blir dock, lite automatiskt, en glättig och kanske inte helt sann bild. De som sköter kontot känner sannolikt en viss press på sig att skildra arbetsplatsen på ett positivt sätt. Men som berättare av vad man gör och jobbar med är kontot verkligen att rekommendera.
På en arbetsplats är det dock viktigt att det finnas utrymme och acceptans för alla sorters medarbetare. Även de som inte vill jobba som varumärken för arbetsgivaren, även de som envisas med att lyfta problem och saker som skulle behöva åtgärdas istället för att vara tysta och "inte bråka".
Något av det värsta jag vet är när medarbetare ska betygssättas offentligt i former av "Veckans medarbetare" och liknande metoder för att "uppmuntra" personalen.
Syftet är självklart gott men det kommer alltid att finnas de som aldrig kommer att komma på tal för slika utmärkelser. Peter som har småbarn och vabbar var och varannan vecka, Astrid som alltid ställer obekväma men relevanta frågor, Hanna som aldrig säger ett pip på jobbet.
Alla utför sitt arbete exemplariskt och det är ju faktiskt det som är det viktigaste.
* * *
Tystnaden från alla inblandade är kompakt angående mina frågor kring bussupphandlingen. Inte en enda reaktion.
Men denna sida står fortsatt öppen för den som vill förklara hur det blev som det blev och inte minst hur man ser på nästa upphandling och möjligheter för andra än de stora bussdrakarna att matcha kraven.