Från och med 1 oktober börjar ett nytt avtal om arbetstid för bland annat ambulanspersonal ska gälla. Detta har mötts av ett stort missnöje bland Sveriges ambulansförare. Hundratals har sagt upp sig då man har fått ett sämre schema och det har bara blivit svårare att rekrytera till ett yrke som redan har haft bemanningsproblem. Möjligheten att arbeta nästan hela dygn har försvunnit och ersatts av ett krav på minst elva timmars dygnsvila. I grunden ligger en EU-regel som hittills inte har följts i alla branscher.
Det är inte svårt att förstå varför personalen inte gillar beslutet. Från att ha ett flertal långa arbetspass får man nu betydligt fler arbetspass i månaden. Ambulanspersonalen som har sagt upp sig arbetar främst på mottagningar i glesbygden. Sollefteå har förlorat hälften av sin ambulanspersonal. Dessa har ofta en lång väg till jobbet och med fler pass i månaden går det inte att få ihop vardagen.
Åsikterna går isär. Ambulansförbundets förbundssekreterare Henrik Johansson menade 30 september i Sveriges radio att det finns möjlighet till undantag och att den nya schemaläggningen kommer att försvåra arbetet, medan Jeanette Hedberg, förhandlingschef SKR (Sveriges kommuner och regioner), menar att man är tvungen att anpassa sig till reglerna genom de nya avtalen.
Oavsett vem som har rätt så är det anmärkningsvärt att EU ska bestämma saker som går emot professionens åsikter och behov. Ett kontinentalt förbud mot mindre än 11 timmar dygnsvila kan låta rimligt, men passar inte för alla yrkesgrupper. Arbetssituationen för en ambulansförare i Norrland har ganska få likheter med den för en kontorsarbetare i Paris.
SKR kan mycket väl ha gått för långt i sin tolkning. Flera andra EU-länder låter ju sina ambulansförare arbeta dygnspass. Vi förefaller stå inför ytterligare en situation där Sverige genom att inte implementera undantagen överimplementerat en EU-regel för att vi ska ”bäst i klassen”. Är tolkningen å andra sidan riktig så visar det varför EU inte ska börja reglera förhållandena på arbetsmarknaden. Svenska arbetsförhållanden bestäms bäst på den svenska arbetsmarknaden mellan de svenska arbetsmarknadsparterna.
EU gör mycket bra, men ska göra rätt saker. En bestämmelse som orsakar en bemanningskris i en redan krisande och nödvändig samhällsfunktion är en dålig bestämmelse. SKR bör se över både en andra och en tredje gång om det inte går att få undantag. Nuvarande situation är inte hållbar.