Häromdagen fann jag ett uttryck i en artikel på Helagotland om Coops skivförsäljning och hur initiativtagaren, Martin Kristensson, förklarade: "Jag vill plocka ner hela den där generiska corporate-grejen.”
Jag har googlat men har ändå inte riktigt kunnat reda ut vad en generisk corporate-grej är för något. Kan nån upplysa tant vore det fint.
Nyss lärde jag mig att en chikan är "två tätt på varandra följande kurvor på en väg, vilken gör att bilarna tvingas hålla en lägre hastighet" efter att ha läst en artikel om trafikhinder på Östercentrum.
Jag tänker på det där att ta reda på saker för att förstå. Det är fullt begripligt att inte alla har förmånen att ha tid att sitta och googla hela dagarna. Men tyckande verkar alla ha tid till, gärna utan att ha googlat.
Visby stifts förre biskop Thomas Petersson är än en gång i mediernas ljus. Först kom hans egen bok, sen kom nyheten att nån tänkte göra en film om honom utan hans vetskap och artiklar kring detta.
I kommentarerna till dessa artiklar brinner människors ilska mot den dumma kyrkan som inte kan förlåta ett mänskligt snedsteg. Det kan skrivas hur många gånger som helst men det går inte fram; det var inte biskopens otrohet som orsakade hans avkragning.
Det rådde ingen tvekan eller olika åsikter om att biskopen brutit mot de löften han lovade att hålla när han vigdes till biskop. Inte ens biskopen själv hade nån avvikande mening om detta.
Nämnden stod sedan inför faktum, löftena var brutna och därmed fanns inget annat att göra än att frånta honom rätten att vara präst. Det finns inget annat alternativ vilket nämnden själv poängterar är väldigt drastiskt. Kyrkan håller också på att se över reglerna varför Peterssons begäran till Ansvarsnämnden att få tillbaka sin behörighet lagts på vänt.
Men i slutänden var det ändå inte otroheten som var löftesbrottet.
Händelsen och allmänhetens reaktioner visar hur stor klyftan blivit mellan religiös tro och vårt nutida sätt att leva. Hela inledningen till denna text är vikten av att ta reda på fakta, att inte tro – utan veta.
Här passar det inte riktigt in att prata om vad det konkret innebär att lova att till exempel "i Guds den treeniges namn åtaga dig uppdraget att vara biskop och utöva detta så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen?"
Och: att Jesus funnits är nog alla överens om att det är bevisat. Men om han var Guds son, vem är Gud och var?
Hela grejen med kristen tro (eller nån annan) är att man tror på något som inte går att bevisa. När kristna människor ställs till svars om sin tro som om det var ett politiskt vallöfte, blir det konstigt.
Det såg vi när eminente Anders Holmberg hade eminensen Martin Modéus (ärkebiskop) som gäst i "30 minuter" i SVT. Denne förutsattes kunna förklara hur det gick till när Gud skapade världen. "Det vet väl inte jag!" utbrast ärkebiskopen.
Här frontalkrockade vår nutid med tusenåriga tankar om världens uppkomst, varför vi finns och vad de gamla skrifterna som utgör Bibeln egentligen handlar om.
Samtidigt är det inte konstigt att religionerna finns. Att tänka på att universum inte har något slut är tankar så svåra att hantera att det egentligen bara finns ett som är svårare att greppa, att det finns ett slut. Vad finns då utanför?
Lika svindlande är tanken att universum alltid har funnits. Och om det inte alltid har funnits, vad fanns då innan? De krafter/energier/den materia som tillsammans skapade big bang måste ju ha funnits nånstans.
Inte är det konstigt att man kan landa i att det måste finnas nån som styrt upp alltihop och att man anser att det är en superkraft värd att hylla med fina sånger och roliga hattar varje söndag. Eller lördag.
Men i dag när vi vet väldigt mycket om allt och när allt går att kolla är det logiskt att också avkräva bevis för att Gud finns.
Logiskt men omöjligt.
ALLNAKKU
Laudag 9 mass: Slundue fålks dag. Slundu är ett väldigt bra gutamålsord som har många olika betydelser, som slug, finurlig, illmarig, smart, klurig, klipsk och slipad.
Sundag 10 mass: Bakskallkalars dag. Förr näret var rävskall på vintern var varje gård skyldig att hålla ett rävgan, ett stormaskigt nät, 30 x 2 m, som sattes upp i skogen. Skallkalar (de yngre männen) bildade en kedja och drev räven mot rävgane. Bakom nätet låg bakskallkalar (de gamla gubbarna) som skulle slå ihjäl räven när den fastnat i nätet. (gutamal.org)