Jag är på väg in i mitt tredje verksamhetsår som distriktsordförande i CUF, och i ärlighetens namn är jag inte förvånad över siffrorna.
Det finns ett tydligt mönster bland mina jämnåriga. De brinner för en eller ett par enskilda sakfrågor och har imponerande kompetens kring det området, men viljan att översätta det till ett partipolitiskt engagemang finns inte.
Många gånger handlar det om att de inte tror att de kan tillräckligt, de har satt ett kunskapslås på engagemang i partipolitiken och demokratin. Det är farligt, och fortsätter vi så här har vi snart ett reellt demokratiproblem.
Jag tror att den här bilden är sprungen ur två problem, varav det första är att vi har målat upp en bild av politiker som experter. Min generation är fostrad i en politisk miljö som utspelar sig på sociala medier, med det har vi fått ett unikt tempo och tillgänglighet. Men helt ärligt har det nog också tagit politiken längre ifrån oss, och skapat det här kunskapslåset.
För vad är egentligen en politiker? Många skulle nog tänka på en riksdagsledamot med färgkoordinerade flöden och slagkraftiga pick-up-lines på X.
Någonting som är avlägset och främmande. Få tänker nog på det som i många fall är vanligare – grannen tvärs över gatan som sitter i en kommunal nämnd, eller en kompisens förälder som delar ut flygblad utanför ICA. Bilden av politiskt engagemang är något som inte finns i närheten, utan produceras och bedrivs av supermänniskor i Stockholm.
På sociala medier finns även det andra problemet, det är ett blodigt slagfält när det kommer till tonläget och inte minst mot ungdomspolitiker. Jag dömer ingen som inte vill engagera sig i den miljön.
Men det är också farligt, för vad händer med vår demokrati när ungas diskussionsforum är så destruktiva och hatiska? Jo, intresset minskar, ingen vill vara med. Jag är övertygad om att det måste till en skärpning av tonen på sociala medier för att få slut på det här.
Men med det sagt så riktar jag mig inte till mina jämnåriga, här ligger ansvaret istället hos den äldre generationen. Dagens debattklimat präglas av högt tonläge, populism, och personangrepp, att förändra det ligger på våra ledande politiska företrädare i egenskap av förebilder – som politiker men också som medmänniskor.
Men jag vet också att det finns ett annat sätt vi kan lösa problemet med kunskapslåset – ungdomsförbunden måste få göra skolbesök och skolkampanjer.
Som distriktsordförande på Gotland vet jag att det är det enklaste men också mest grundläggande sättet för oss att säkerställa att gotländska ungdomar kan engagera sig partipolitiskt och således i vår demokrati.
Jag tycker rent ut sagt att det är respektlöst mot ungdomar att neka dem möjligheten att möta ungdomsförbundens representanter för samtal och diskussion.
Jag tror på demokrati, jag tror på partipolitik och jag tror på unga. Jag tror även att det går att förena dessa tre element för att unga ska kunna kanalisera sitt engagemang och även i framtiden delta i demokratin, men då krävs en förändring.
Jag vill – helst genom skolbesök – slå sönder bilden av politiker som främmande människor med expertkunskap och ersätta den med en förståelse för att varje individ som engagerar sig utgör en pusselbit i Sveriges demokrati.