Utrikeskrönika
Det börjar redan nu, med medlemsstaternas stödåtgärder för de egna företagen. Dels är vissa länder betydligt bättre rustade att ge företagen stöd. ”Redan under normala omständigheter har EU:s medlemsländer olika förutsättningar att hjälpa sina företag. Denna olikhet hotar att bli ännu mer extrem”, säger den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager i en intervju med den tyska tidskriften Der Spiegel.
Dels riskerar statsstödet till företagen också att sätta den fria konkurrensen ur spel. Det är sannolikt väl optimistiskt att räkna med ekonomisk solidaritet och fair play när varje medlemsstat strävar efter att värna sitt näringsliv. ”Vi måste se till att staten drar sig ur företagen när tiderna blir bättre”, som Vestager säger.
EU:s medlemsländer har redan från början drabbats högst olika av coronakrisen. Att fler har smittats och dött i vissa länder än andra har inte undgått någon, men de restriktioner som har införts för att hindra smittspridning har också slagit olika i olika länder beroende på ekonomins struktur. I en studie gjord av analytiker vid EU-kommissionen påpekas att omkring tio procent av alla sysselsatta i Europa arbetar i sektorer som har stängts ner totalt, men att andelen är betydligt större i sydeuropeiska länder. I norra och västra Europa återfinns omvänt en större andel av de sysselsatta i sektorer som antingen är samhällsviktiga eller lämpar sig väl för distansarbete.
Coronakrisen är enligt denna analys dubbelt asymmetrisk. Den slår hårdare mot anställda med otrygga anställningar och lägre löner, och den är koncentrerad till vissa länder som dessutom har en mer begränsad förmåga att hantera krisen.
EU-kommissionen varnar för att olikheterna mellan medlemsstater kan bli permanenta om det inte kommer ett tydligt svar på utmaningen från europeisk nivå. Ett tydligt mål med Europaprojektet har varit att länders förutsättningar ska utjämnas. Nu glider länderna istället isär. Det kan enligt kommissionen göra den inre marknaden skev, och ytterst hota euroområdets stabilitet.
Frågan om vilket det tydliga gemensamma svaret från europeisk nivå borde vara är dock inte lätt att lösa. Bland de länder som betalar in mer i avgifter till EU än vad som kommer tillbaka i stöd är inte viljan till ytterligare kostnader stor. Att medlemsländer skulle låna upp pengar gemensamt är även det en kontroversiell idé. Hur åtgärder för återhämtning passar in i den ”gröna given”, det som var tänkt att bli EU-kommissionens stora projekt, är även det oklart.
Framför allt har coronakrisen medfört ett mycket tydligt nationellt sätt att tänka. Varje land har agerat för sig, och kan väntas fortsätta med det.
Men även den nationella egennyttan har ett visst behov av att alla länder i EU kommer tillbaka på banan. En union där vissa länder halkar efter blir en svagare marknad att sälja varor till. Det hämmar tillväxten när tillväxt behövs som mest.