Sverige har länge haft ett gott anseende inom miljö- och klimatpolitiken, något som inte minst de rödgröna partierna ofta lyft fram som en stolthet. Men nu sätter vissa svenska parlamentariker den så kallade "Sverigebilden" på spel genom att undergräva Sveriges kandidat till EU-kommissionär.
Sveriges rödgröna EU-parlamentariker är, främst i kontakterna med utländsk media, påtagligt missnöjda med nomineringen av Jessika Roswall (M). ”Att Sverige har fått ansvar för EU:s miljöarbete är alarmerande givet hur regeringen har förstört Sveriges miljöarbete”, kommenterar Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke (17/9). Hennes partikollega Pär Holmgren förklarar att Roswall om hon ska klara kommissionärsuppdraget måste ”höja ambitionsnivån jämfört med den svenska regeringen”.
Även Socialdemokraternas Heléne Fritzon är kritisk till att Roswall kan få ansvar för miljöarbetet. ”Detta är områden där den svenska regeringen har varit tveksam å Sveriges vägnar”, skriver hon i en kommentar.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt går ännu längre och menar att "den nuvarande svenska regeringen har konsekvent misslyckats med att uppfylla EU:s klimatmål, samtidigt som den drar in finansieringen för klimatåtgärder” (Politico 23/9).
Sjöstedt knyter ihop säcken med det påståendet att ”ge Roswall miljöportföljen är lite som att sätta en mordbrännare som ansvarig för brandkåren”. Påståendet är både osakligt och nedlåtande.
Politisk debatt är alltid välkommen – och angelägen – men att använda EU som arena för att göra nationella politiska poänger och baktala en svensk kandidat till kommissionen är något av ett övertramp. EU-kommissionärerna representerar inte enbart sina egna länder, utan hela unionen. Anklagelser om att Roswall skulle ha en dold agenda, dikterad av Ulf Kristersson, för att sabotera EU:s miljöarbete är grundlösa och politiserade bortom vad som är rimligt.
Det är precis som att Fritzon och andra svenska kritiker försöker runda att deras partier blev bortröstade i senaste valet. Istället för att respektera folkviljan försöker de använda EU för att kringgå sina politiska motståndare på hemmaplan.
Den här taktiken är inte bara odemokratisk genom att bakvägen försöka tvinga på svenskarna en politik de röstat bort, den skadar också både Roswalls möjlighet att genomföra sitt arbete och Sveriges internationella anseende. Om svenska parlamentariker börjar baktala sina egna landsmän i Bryssel för att få politiska fördelar riskerar vi att undergräva vårt inflytande inom EU.
Det är ironiskt att de som tidigare talade så varmt om att värna Sveriges anseende i världen nu ägnar sig åt att smutskasta sitt eget lands representant inför internationella kollegor. Roswall har en tuff uppgift framför sig. Hon förtjänar en ärlig chans att visa vad hon kan åstadkomma som EU-kommissionär, utan att tvingas brottas med interna svenska intriger på den internationella scenen.