Svaret hade varit ja om det varit så att en S-regering inte behövde bry sig om det delikata dilemmat att få igenom sin politik i riksdagen. För även om nu alla avtal och överenskommelser och servettskisser är ett minne blott så måste partierna på olika sätt fortfarande samarbeta och kompromissa för att beslut ska kunna fattas och landet styras.
Detta högst närvarande faktum verkar somliga tro att man kan strunta i. Men det finns inget befintligt "lag" som samlar en majoritet. Det som kommer att bli mer tydligt är de olika partiernas inställning i olika frågor. Och det är något som är bra. Särskilt ett valår.
Det finns tre partier som allierat sig med varandra: M, KD och SD. Som stöd för deras allians finns Liberalerna, men de räknas inte in i trojkans beskrivningar av sitt tänkta regeringsalternativ. Kanske mest för att det tyvärr ser ut som att L inte når upp till fyraprocentsspärren och inget parti kan med nån självklarhet "offra" röster för att stödrösta kvar Liberalerna.
Men även högerblocket kommer att behöva söka stöd hos fler än de egna. Moderaterna har redan börjat och gör nu det som tidigare hånades och beskrevs som omöjligt (överenskommelser i mitten) när man sträcker ut handen till Socialdemokraterna för att bygga ut Arlanda (bra) och lägga ner Bromma (dåligt) samt minska de orimliga handläggningstiderna i tillståndsärenden (bra).
Nu finns det inte jättemycket svängrum för Socialdemokraterna att försöka driva igenom sin politik med stöd av andra partier. Det nya läget är dock gyllene för att inleda viktiga breda reformer där de största partierna kan enas kring långsiktiga villkor för till exempel försvaret (Nato) och ett reformerat skattesystem.
Här borde det politiska ansvaret för Sverige väga tyngre än behovet av att positionera sig inför valet, både gällande sin egen politik och visa skillnaderna mot andra partier.
Det vill säga: uppgörelser i den breda mitten.
Det finns självklart en orsak till att stora partier ägnar så mycken möda åt att skamma och håna ett litet parti som envist stått kvar i mitten, medan andra positionerat sig till höger och vänster. Att då försöka påstå att det finns andra lösningar är provocerande. Därför försöker framför allt högeroppositionen göra allt för att sortera bort detta alternativ och påstå att Centerpartiet tvärtemot vad det säger förankrat sig som ett vänsterparti.
Det blir lite svårt rent pedagogiskt när regeringen föll just för att Centerpartiet stod fast vid att inte ingå i ett samarbete byggt på Vänsterpartiet. Det skapar inga rubriker och klickvänliga citat att stå fast vid man sagt även när man är helt ensam kvar om sånt alla tidigare höll med om.
Bättre har man lyckats med bedriften att trots att det är M, KD och L som bjudit in SD så 1. Skyller man på C och att deras agerande gett SD makten... 2. De har fått det precis som de ville och därmed borde det inte finnas någon att "skylla på".
Till sist ett tillrättaläggande angående mitt påstående i nyårsaftonens om hur partierna röstade i riksdagens budgetomröstning. S, MP och V röstade för regeringens budget medan M, KD och SD röstade för sin reservation, C och L la ner sina röster, det vill säga tryckte gult. Jag beklagar att jag snurrade till det.