Dieseln har blivit rekorddyr. Elpriset löper amok. När priserna på gödsel och foder också har rusat, så är det som om omständigheterna konspirerar mot redan hårt prövade jordbrukare.
Regeringen har nu lyckats få ur sig ett förslag till stöd för jordbruket under dessa extra betungande omständigheter. En sänkning av dieselpriset under ett år, en sänkning med två kronor från halvårsskiftet, ska ge 700 miljoner kronor i bidrag. Gris-, fjäderfä- och växthusföretagen ska få dela på 300 miljoner.
Detta kan ge viss lindring, men inte så snabbt som akut krisdrabbade önskar. Och jordbrukets kostnadskris är mycket större än stödet. Man räknar med ökade kostnader på omkring 5,6 miljarder. Detta för en bransch som redan innan kostnadskrisen plågades av villkor – i form av skatter, avgifter och regelverk – som gjorde det svårt för den att konkurrera.
Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller mat har minskat under flera decennier. Det är en utveckling som behöver brytas och vändas. Jordbruket skulle behöva ett mer omfattande tillfälligt stöd plus mer långsiktiga åtgärder som permanent förbättrar dess konkurrensförmåga så att självförsörjningsgraden kan börja öka. Att långsamt låta jordbruket fortsätta krympa tjänar inte landets intressen eller miljön. Att bara avfärda jordbrukets tillbakagång som en naturlig utveckling för en bransch som inte är konkurrenskraftig är både kortsiktigt och korkat.
Men jag antar att Socialdemokraterna hoppas att en miljard nu ska desarmera jordbruket och dess villkor som valfråga. Det borde de inte få komma undan med. Jordbruket och Sveriges livsmedelsförsörjning förtjänar att vara en av valrörelsens heta frågor.
Tillfälliga stöd förändrar inte jordbrukets villkor i grunden. Lantbrukets affärstidning ATL påpekar i en kommentar till krisstödet:
"Varje företagare vet att för att det ska gå att göra de enorma investeringar i ny hållbar teknik som väntar kommer det att krävas stabila förutsättningar och god lönsamhet. Saknas det är det ointressant för bankerna att låna ut pengar. Ett krispaket råder inte bot på det."
Jordbruksföretag som tvingas leva på marginalen och utan utrymme för att finansiera nyinvesteringar är redan på väg att gå under. De jordbrukare som ännu finns kvar är de som varit tillräckligt kompetenta, tuffa och uthålliga att klara sig trots ofördelaktiga villkor. De förtjänar både respekt och en radikalt förändrad jordbrukspolitik.