Vilken upplevelse man därefter har av partiets valanalys beror på läsaren. Den snälle, lätt socialdemokratiske läsaren, nickar åt det faktum att Socialdemokraternas näst sämsta valresultat ändå var ganska bra.
Partiet hade faktiskt redan haft makten i åtta år och ökade trots detta sitt valresultat jämfört med 2018 (knappast ett argument som bet tidigare under 1900-talet).
Detta i en tid när högervindar blåst länge i hela Europa, när sociala mediers logik är riggad för arga unga män, när den mediala dagordningen premierar mäns frågor mer än kvinnors, när det politiska samtalet landar fel och motståndaren kommer med rena lögner (icke att förväxlas med socialdemokratiska lögner).
Värst av allt: högern lyckades koppla energikris, nedmonterad kärnkraft och bensinpriset till politiska beslut – och i förlängningen till regeringen! Den snälle, lätt socialdemokratiske läsaren tar sig för pannan.
Den kritiske läsaren ser ett annat mönster. Den ser ett parti som förvisso växte, men som inte lyckades locka fler väljare från andra sidan blockgränsen än vad som rann dit.
Den ser ett självgott parti som trodde att det skulle vara framgångsrikt med en svensk Hillary-kampanj. Magdalena Anderssons fantastiska CV och grundade socialdemokratiska värderingar skulle överskugga allt annat.
Framför allt ser den kritiske läsaren ett parti som var totalt ovilligt att se dess egna ansvar i uppkomna situationer, och hellre skyllde på andra partiers bildsättning och väljarnas oförmåga att skilja populistiska löften från genomförbar realism.
Konkretion och fokus på politiska skiljelinjer ersattes med en förhoppning om att väljarnas magkänsla skulle säga att Andersson skulle få ihop ett regeringsdugligt lag till slut.
Socialdemokratiska förtroendevalda fick vid sina dörrknackningar gärna prata om att vårdköerna skulle kapas och tillgängligheten öka, men inte hur detta var tänkt att ske.
Partiet ville ”vända på varje sten” för att bryta segregationen och bekämpa brottsligheten, och det var upp till väljaren att förstå att varje sten inte ska tolkas som alla stenar, utan förnuftiga, lämpliga stenar som inte samtidigt nedmonterar rättssäkerhet och personlig integritet. Luddigt blev det. Förtroendeingivande var det inte.
Således är valanalysen tydlig i sin slutsats att bristen på sakpolitiska förslag bidrog negativt till valresultatet. Men den slutsatsen göms bland andra förklaringsmodeller och omvärldsfaktorer.
Någonstans där undrar läsaren om inte Socialdemokraternas ambition som statsbärande parti bör vara en position där exempelvis krig, inflation och en tilltagande oro bland människor över den akuta privatekonomiska situationen inte försämrar partiets stöd.
Där slutsatsen om att man inte uppfattades stå ”på vanligt folks sida” bör skrivas i versaler, snarare än som en randanteckning. Där mäns engagemang kring vissa frågor bör ses som en fingervisning om kommande politisk utveckling, snarare än att skapa ett läckande såll i väljarkåren.
Om man inte lyckas med detta kommer Socialdemokraterna snart omvandlas till Sveriges största kvinnoförbund.