Säg inte att politik är tråkigt.
Gårdagen bjöd på en enda lång rad med många omvälvande händelser som slutade med att den nyvalda, ej ännu tillträdda, statsministern bad om att få bli entledigad.
Sverige hade en kvinna som statsminister i ungefär en arbetsdag. Sen fick Stefan Löfven återinträda som ledare av övergångsregeringen. Men ingen kan ta ifrån Magdalena Andersson eller alla kvinnor i hela Sverige den högtidsstund det innebar när en kvinna för första gången valdes till att leda landet.
Stort.
Som väntat blev det sedan högerkoalitionens budgetreservation som fick flest röster i riksdagen. (Det är alltså inte en hel budget utan i botten ligger regeringens budget kvar med högerpartiernas ändringar gällande bland annat familjeveckan).
För den som lyssnat var det sedan lika väntat att Centerpartiet la ner sina röster, det vill säga avstod från att rösta på något av förslagen. Även om många tydligen varit övertygade om något annat. Miljöpartiet till exempel, mer om detta lite senare.
Här är det intressant att notera hur Vänsterpartiet har hyllats från vänster till yttersta högern för sin principfasthet. När Centerpartiet håller fast vid sina grundläggande värderingar är det oseriöst och klandervärt.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet vågade inte syna Vänsterpartiets kort och gjorde misstaget att tro att Centerpartiet skulle släppa fram regeringens budget oavsett närmandet till Vänsterpartiet. Magdalena Andersson gjorde medvetet en vänstersväng och borde ha insett konsekvenserna.
Centerpartiet står ännu kvar som enda borgerliga parti som håller fast vid att inte släppa in högerpopulister till regeringsmakten.
Andra partier har inga problem med att samverka med ytterkantspartierna men det kan inte vara Centerpartiets ansvar.
Det kan inte råda någon tvekan om att Centerpartiet väljer att stå utanför makten hellre än att dela den med SD. Att som Niklas Wykman (M) i debatten inför budgetbeslutet likna det vid tonårstjafs är ovärdigt. Då har man helt glömt vad det var som gjorde att man själv, för inte länge sedan, stod på samma plats.
När man beskriver dem som tar avstånd från samarbete med SD – ett parti med nazistiska rötter och en politik som utgår från människors olika rätt och värde – som tjuriga tonåringar, men inte har ett enda ord att säga för att ta avstånd från SD:s alla skandaler och öppna rasism, då är normaliseringen fulländad.
Och nej, att välja att inte rösta på något av budgetalternativen är inte att "aktivt släppa fram SD till makten". Det är Moderaterna och Kristdemokraterna som bjudit in SD dit, via röd matta och med öppna armar.
Miljöpartiet kallade till presskonferens sent på eftermiddagen och meddelade att de lämnar regeringen. Det har jag full respekt för. Däremot är deras förvåning svårare att förstå.
Miljöpartiet har uppenbart inte trott på att Centerpartiet skulle göra som de sagt: rösta på sin egen budget och sen lägga ner sina röster.
Magdalena Andersson kommer med all sannolikhet att tillträda som statsminister när ännu runda har fikats klart. Det blir i så fall för en socialdemokratisk enpartiregering där fem nya ministrar nu ska rekryteras. Är Hanna Westerén en av dessa? Hon är nu gruppledare i miljö- och jordbruksutskottet så tanken är inte långsökt.
Den som lever får se. Nu gäller det att ta ett steg i taget, mycket kan bevisligen hända på vägen.