Skatten borde inte ha införts från första början, eftersom den blev just den verkningslösa symbolåtgärd många visste att den skulle bli.
Plastpåseskatten infördes 2020 av den dåvarande rödgröna regeringen som en del av januariavtalet, efter att Liberalerna varit pådrivande. Tanken var att ett högre pris på plastpåsar skulle minska användningen, och därmed mindre klimatpåverkan. Att plastbärkassar till 80 procent består av återvunnet material togs det inte hänsyn till. Skatten motiverades också av en EU-målsättning om max 40 plastkassar per person och år till 2025 för att motverka att plast hamnar i världshaven, trots att mer än 88 procent av plastavfallet i haven inte kommer från EU. Skatten var alltså inte helt genomtänkt, med resultat därefter.
Föga förvånande har försäljningen av plastbärkassar sjunkit kraftigt, ända upp till 83 procent. Men människors beteende är inte helt mekaniskt. En plastbärkasse i återvunnet material som tidigare återanvändes som soppåse har nu ersatts av 75 procent ökad förbrukning av avfallspåsar på rulle som består av importerade fossila råvaror. Samtidigt har bruket av papperskassar som kräver mer energi och tyngre transporter ökat med 103 procent.
Det har också blivit vanligare att kunder tar med sig egna tygkassar till mataffären. Då går det inte åt särskilt mycket plast. Problemet är att det går åt mer resurskrävande material som bomull, vilket innebär att en tygkasse måste användas upp emot 400 gånger för att kompensera för dess klimatpåverkan. Med ekologisk bomull kan man nöja sig med 149 gånger.
Att plastpåseskatten haft någon mätbart positiv klimateffekt är alltså svårt att underbygga. Men nog måste väl skatten ha betalat sig ekonomiskt? Under 2020 då plastpåseskatten infördes beräknades den öka statens intäkter med 2,1 miljarder kronor. Dessa skulle finansiera investeringar för att ”rensa upp i naturen”, som Per Bolund (MP) uttryckte saken. Det blev 174 miljoner kronor. Även om det ökade till 519 miljoner 2022 är det för långt under målet för att vara lönsamt.
Plastpåseskatten illustrerar vad som sker när klimatpolitik präglas av symbolfrågor och mål i stället för resultat. Som ofta sker när inhemska klimateffekter diskuteras saknas förståelse för att åtgärder som kan se ut som att de minskar utsläppen på ett område vid en tidpunkt kan innebära att utsläppen ökar ännu mer någon annanstans. Att regeringens miljöpolitik kritiseras för att öka utsläppen i år innebär alltså inte att utsläppen inte kan minska i snabbare takt längre fram. Allt handlar om effektiva åtgärder. Klimatet förändras över decennier, inte från år till år.
När vi nu ser facit är det tydligt att plastpåseskatten blev precis den mycket dåliga skatt som den bedömdes bli redan från början. Regeringen måste slopa den helt.