Att arbetsgivare tvingas varsla och säga upp personal på grund av arbetsbrist är något jag vant mig vid under mitt tidigare yrkesliv och något som händer utan att jag reagerar särskilt mycket.
Jag vet att Arbetsbrist är ett juridiskt uttryck som ofta skapar oreda. Inom begreppet ingår alla möjliga situationer som inte räknas till personliga skäl. Oftast rör det sig om ekonomiska skäl. Inte sällan finns det jobb att utföra, även om företaget inte har råd att behålla hela arbetsstyrkan, vilket gör att ordet arbetsbrist rimmar illa med den situation som de anställda befinner sig i.
I över 15 år fick jag vara med om otaliga uppsägningsförhandlingar i mitt tidigare yrkesliv. Det var till största delen vid så kallad arbetsbrist jag fick rycka ut och förhandla, men även när det handlade om uppsägningar av personliga skäl.
Vid arbetsbristförhandlingar möttes jag oftast av arbetsgivare som var berörda. Dels för att företaget inte gick bra, dels då de såg sig tvingade att skiljas från människor de hade ett förhållande till. Människor som blivit en del av deras vardag under en ofta lång tid. Hos vissa riktigt små arbetsgivare hade de anställda blivit i det närmaste en del av familjen. Det gjorde det inte lätt för arbetsgivarna men de regelverk som fanns och förhandlingar som gjordes skapade en forma av rättvisa som både arbetsgivare och de anställda kunde acceptera.
De flesta av de förhandlingar jag deltog i berörde företag med små resurser där några extra förmåner under, eller efter, uppsägningstiden var omöjliga att få igenom. Ofta hade arbetsgivaren redan dragit för länge på beslutet då de inte ville säga upp personal, vilket gjorde situationen än värre. Arbetskraften behövdes ofta under hela uppsägningstiden, så någon arbetsbefrielse under de sista delarna av anställningen var inte att räkna med.
I frågan om hanteringen av uppsägningarna möttes jag så gått som alltid av en mycket ödmjuk arbetsgivare. De ville väl och var beredda att göra mycket för att förutsättningarna skulle bli så bra som möjliga för både de som fick lämna arbetsplatsen och de som blev kvar. Dessutom fanns ju alltid rätten till återanställning kvar vilket är en trygghet om läget förbättras. Nu blev det sällan någon som tvingades utnyttja den rätten då de flesta arbetsgivarna med glädje tog tillbaka sina uppsagda medarbetare.
Men ibland möttes jag av arbetsgivare som ansåg att de hade all rätt i världen att göra som de ville. Varken fackförbund eller Lagen om anställningsskydd var något de ansåg sig behöva ta hänsyn till.
Många av den sortens arbetsgivare försökte också ta chansen att runda turordningen för att göra sig av med anställda som upplevdes som problem. Det kunde röra sig om allt från obstinata medarbetare till personer med sjukdomsbilder som ställde till det för arbetsgivaren. Eller i värsta fall ensamstående föräldrar som inte kunde jobba över på kort varsel eller vabbade för mycket.
När arbetsgivare försökte peta in anställda, med både kompetens och lång anställningstid, på en uppsägningslista blev jag illa berörd. Inställningen fick också till följd att arbetsmoralen sjönk på grund av den oro som skapades bland de anställda. Om inte regelverken följs går ju ingen säker.
Att arbetsgivare tvingas att säga upp personal när det är bistra tider är bara normalt och något vi får leva med. Det som är mer intressant i mina ögon är hur arbetsgivaren handskas med en situation som ingen gillar. Gör man det på ett schyst sätt eller på ett sätt som skapar än större problem än de arbetsgivaren hade innan.
När det gäller Payex har jag ingen kunskap om varken det ena eller andra, men framtiden lär utvisa hur de klarade av en situation som är normal på arbetsmarknaden men som ingen vill hamna i.