Intervju
Gängkriminaliteten är, med all rätt, den kanske hetaste politiska frågan just nu. Förslagen på lösningar är många, men vad som ska göras först tycks ingen riktigt veta. I en intervju med DN (28/8) säger före detta fotbollsspelaren Martin Mutumba att fotbollen inte vunnit över gatan, att det är ”killen som sitter på knarket” som är förebilden i de utsatta förorterna. Stämmer det?
– Jag tror att det ligger något i det. Kriminella har en väldigt hög social status. Det är en del av problemet och ett utslag av gangsterkulturen – en huvudförklaring till kriminaliteten.
Varför väljer unga personer kriminaliteten som väg till pengar och status?
– De har en annan uppfattning om rätt och fel. Avgörande för att förhindra det är att de grovt kriminella personerna lagförs och döms till långa fängelsestraff. Därmed minskar incitamenten för unga personer att välja en kriminell karriär.
Men vissa av ungdomarna får väl denna uppfattning om rätt och fel från familjen också?
– I de fallen är problemen ännu mer svårlösta. Då är det hela familjer och släkter som står för ett kriminellt ideal. När det kommer till gangsterkulturen i övrigt finns ofta föräldrar som en motkraft. Men det är två stora problem. Det vi ser är att i den typen av förortsgäng som inte bygger på släktskap är det fler personer som ingår. De är mycket våldsammare och drabbar medborgare direkt. Men klanerna är mer systemhotande. Det är två problem som inte är helt olika, men inte helt lika.
Går det att omvända de här personerna till att leva på rätt sida lagen?
– Av kriminella ungdomar som döms till sluten ungdomsvård och sitter på låst avdelning fortsätter nio av tio att begå brott. De är farliga och ägnar sig åt grov brottslighet. Systemet med korta behandlingspåföljder gör därför att brottsoffer lämnas utan upprättelse och behandlingen är kostsam för skattebetalarna. Eftersom den inte fungerar innebär den också en fara för samhället.
Ska vi sluta försöka hjälpa de här personerna?
– Utgångspunkten måste vara att om man begår ett brott så ska man straffas. Det handlar inte om en praktisk samhällsnytta, utan om en etisk utgångspunkt där ett straffsystem ska bidra till att skipa rättvisa.
– Om vi har en proportionalitetsprincip för straffen får de flesta som begår brott en andra chans. Men då först efter att de sonat sin gärning. Om vi skulle utgå från en sådan etisk grundhållning och ha rättvisa straff så skulle det få effekten att de här kriminella skulle låsas in under lång tid. Det finns inget motsatsförhållande mellan det och exempelvis kognitiv beteendeterapi för att ge dem förutsättningar för att leva ett normalt liv på fri fot. Men det gäller att hålla isär det här.
Du skriver att antisocialt dominansbeteende – ungdomar som beter sig högljutt och stör andra i offentliga utrymmen – borde göras tillfälligt straffbart. Varför?
– Sverige har under lång tid inte haft något problem med den här typen av beteende som balanserar på gränsen mellan det lagliga och olagliga. Det kan vara i kollektivtrafiken, på bibliotek eller i simhallar. Men auktoriteter har inga maktmedel för att stävja den här typen av maktbeteenden. Problemet hänger ihop med att vi har dysfunktionella områden och många unga som växer upp utan tillräcklig moralisk fostran.