Kostnadsökningen har flera orsaker: Kraftig ökning av prisbasbeloppet, nytt avgiftsbestämt pensionsavtal med höjda premienivåer, högre löneökningar samt att pensionskostnaderna för 2022 var ovanligt låga.
Även för Region Gotland är detta en avgörande bit i att det ekonomiska pusslet inte går ihop.
Det svenska pensionssystemet utmanas från flera håll, pengarna i systemet ska räcka, allt fler lever längre och allt färre yrkesverksamma ska bidra till allt fler pensionärer.
Höjd pensionsålder är ett begrepp i tiden, trots att det inte längre finns nån fast ålder för att gå i pension, det handlar mer om ett behov att anpassa utbetalningarna till det faktum att fler behöver bidra längre. Eller om man vill, tvinga oss att jobba längre.
Pensionsåldern sänktes från 67 till 65 först 1976. Det gjordes mest för att det fanns ekonomiskt utrymme, men då gällde också helt andra förutsättningar för hur vi lever våra liv.
Då utbildade man sig till man var cirka 20 år, sedan började man jobba och fortsatte med det fram till pensionen. I dag tar det längre tid innan unga människor är färdigutbildade och det är också vanligt att man skolar om sig och går nya utbildningar i vuxen ålder.
De så kallade demografiska utmaningarna är väl kända och föremål för mången rynkad panna i offentlig verksamhet och bland politiker som ska bygga hållbara samhällssystem.
Trots dessa enorma förändringar i demografin ser stora delar av systemen ungefär likadana ut. Pengarna som tillförs våra välfärdssystem ska räcka till mycket mer samtidigt som det är färre som är med och betalar in.
Behovet av att hitta nya lösningar är stort men lösningarna inte självklara.
Alternativa finansieringskällor och ökad grad av privat avgiftsfinansiering är en väg att gå, något som frångår den grundläggande utgångspunkten om att vi gemensamt ska bära välfärdssystemen. Men även här finns så klart nivåer, redan i dag betalar vi avgifter och taxor.
En ständig omprövning av vad som ska ingå i det offentliga åtagandet är nödvändig. När resurserna tryter är det än viktigare att de som allra mest behöver samhällets stöd får det och att annat kanske får stryka på foten.
Här uppstår ett väldigt stort problem.
Politikens villkor.
Svåra beslut tenderar att hanteras som heta potatisar som kastas mellan skiftande majoriteter vid val. Ingen går till val på att genom stora förändringar vilja värna välfärden långsiktigt.
Det är det kortsiktiga som lönar sig och oftast genom löften att utöka det offentliga åtagandet snarare än att minska det. Breda politiska överenskommelser över partigränser har varit lösningen historiskt för många genomgripande reformer.
I dag beskrivs samma breda överenskommelser som något dåligt, snarare ett misslyckande än något som är tillgodo för samhället. Tidöpartierna och de samhällsdebattörer som stödjer dem har gjort "den breda politiska mitten" till ett hånfullt epitet och förordar motsatsen, överenskommelser med ett ytterparti som saknar stöd hos en absolut majoritet av svenska folket.
Att breda politiska överenskommelser i mitten kring grundläggande reformer väljs bort är en sak, det betyder inte att det inte finns en mitten i svensk politik.