Nu är utredningen färdig, och det föreslås att åldersgränsen för grova brott, med ett straffvärde om minst fyra år sänks från 15 till 14 år. ”Det man vet är att det är en mycket liten grupp, men samtidigt väldigt allvarliga brott”, förklarade regeringens särskilda utredare Gunnel Lindberg under presskonferensen då utredningen presenterades. (AB 28/1).
Spontant är det en tilltalande idé. Att en 14-åring kan mörda en annan människa utan att lagföras är djupt problematiskt, både rättsligt och moraliskt. Att kriminella gäng utnyttjar åldersgränsen för att låta barn utföra våldsbrott är ett ohyggligt mörker. En sänkt åldersgräns för de grövsta brotten skulle därför kunna ge polisen och rättsväsendet bättre möjligheter att agera mot unga om dras in i organiserad brottslighet – utan att ställa till det för de som begår vanliga ungdomssynder som snatteri eller skadegörelse.
Men det särskilda yttrande Åklagarmyndighetens expert i utredningen skrivit pekar på flera problem med en differentierad straffbarhetsålder. Det skapar det en märklig rättslogik. En 14-åring kan dömas för ett spontant mord men inte för en planerad stöld. Att barn som begår vissa brott skulle behandlas som straffmyndiga men inte vid andra fall blir en juridisk snårskog.
Ett annat problem är att brottsrubriceringar ofta ändras under en utredning. Om en 14-åring grips misstänkt för mord kan det senare visa sig vara grov misshandel – vilket inte skulle vara straffbart enligt den föreslagna modellen. Ska den unga misstänkte då släppas mitt under pågående utredning? ”En differentierad straffbarhetsålder som utformas på det sätt som utredningen nu föreslår är därför enligt min uppfattning inte genomförbar”, skriver åklagaren.
En sänkt åldersgräns kan minska gängens rekrytering av barn. Är man gammal nog att begå mord, bör man vara gammal nog att ta straffet för det. Samtidigt kan en sänkning leda till rättsosäkerhet och ökade svårigheter att hantera unga brottslingar på ett sätt som faktiskt minskar återfall. Det kan bli svårt att avgöra när ett barn ska betraktas som straffmyndigt i praktiken, och att det riskerar att flytta fokus från rehabilitering till bestraffning utan att nödvändigtvis minska brottsligheten.
Kanske är det värt att lyssna på åklagaren? Regeringen har redan vidtagit åtgärder för att minska brottsligheten, och forcerar möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn. Vrider vi på alla rattar samtidigt, vet vi inte vilken som gjorde nytta. Därför kan det vara klokt att i första hand tillämpa de lagändringar som redan gjorts, snarare än att genomföra en framstressad partiell förändring av straffmyndighetsåldern.