Problemet är att myndigheten när det gått inflation i sådana beslut, skadar sin verksamhet.
Mellan år 2015 och 2021 beslutade Polisen om nästan 1600 särskilda händelser. Det rörde sig om allt från demonstrationer till grova brott. Kort sagt sådant som myndigheten anser att ordinarie verksamhet inte är anpassad för. 230 av besluten rörde grov brottslighet.
Riksrevisionen har nu granskat Polisens arbete, och kritiken är massiv. Riksrevisionen konstaterar att särskilda händelser kan vara positiva, men bara under några timmar eller dagar efter att ett brott begåtts. Pågår de under längre tid riskerar de att göra mer skada än nytta, då de ofta ”ger negativa konsekvenser i de lokalpolisområden som bistår med resurser”.
Riksrevisionen menar därför att särskilda händelser inte bör användas i bekämpningen av grov brottslighet: ”Polisen behöver använda sina resurser mer effektivt. Särskilda händelser som pågår under lång tid kan på sikt leda till parallella ledningssystem och ineffektiv resursanvändning”, säger riksrevisor Helena Lindberg.
Riksrevisionen konstaterar också att ”brister i Polisens administrativa system gör att det inte är möjligt att mäta effekten av särskilda händelser riktade mot grov brottslighet, eller hur mycket merkostnader de genererat”. Man menar också att det saknas ”information som behövs för ledning, styrning, samordning och uppföljning av verksamheten”.
Att det lokala brottsförebyggande arbetet i mindre städer och landsbygd prioriteras ner har länge varit känt hos en alltmer luttrad befolkning. Det går förvisso till viss del att acceptera. Få torde se det som så värst upprörande att en högriskmatch en söndag prioriteras framför lokal närvaro på en ganska lugn landsbygd.
Däremot är det inte acceptabelt om det lokala arbetet ute i regionerna hela tiden sätts på undantag och används som gummiband och resursreserv. Då är det något fel. Lokalt brottsförebyggande arbete ska inte skötas med vänsterhanden och vara sysselsättning mellan de viktiga uppdragen i staden.
Färre resurser riskerar också att minska Polisens legitimitet ute i regionerna. Bekämpningen av den allvarliga brottsligheten blir ju lidande. Med begränsade resurser är det svårt att leta upp dem som vill begå brott, håller sig undan rättvisan och inte vill vara en del av samhället.
Samtidigt upptäcks brott bland människor som bara råkar göra fel. Det är inte helt lätt att förklara för en inbrottsdrabbad villaägare som nyss fått besked om att utredningen läggs ned, samtidigt som det fanns resurser när han blev bötfälld för ett tjugo kilo för tungt släp eller för en morakniv bak i bilen veckan innan.
Polisen är en av de myndigheter som i praktiken fått allt den pekat på de senaste åren. Ändå har resultaten inte blivit bättre. Riksrevisionens kritik är ytterligare en inteckning för att Polisens problem är mer komplexa än bara en fråga om pengar.