För mig är politik att vilja, precis som Olof Palme uttryckt det. Min egen vilja att förändra eller förbättra samhället. Jag har hittat en ideologi min vilja överensstämmer med i det stora hela och ett parti som drivs av den ideologin. Och även om jag i dag inte är verksam i partiet stor jag stadigt rent ideologiskt. Visst kan jag vara kritisk till de vägval som partiet gör, men det är sällan jag blir upprörd då vägvalet ändå ryms inom de ideologiska ramarna.
Men det är partiets medlemmar som formar politiken. Medlemmar som genom olika former av utbildningar lärt sig det politiska hantverket. Medlemmar som på studiecirklar diskuterar allt från aktuella frågor till ideologi. Medlemmar som på möten stöter och blöter för och nackdelar med olika förslag. Medlemmar som därefter röstar fram partiets vägval.
Det är medlemmarna som beslutar om hur valprogram och andra liknande politiska dokument ska tas fram och det är medlemmarna som senare röstar fram sina politiska program.
Debatter tas av medlemmar, insändare skrivs av medlemmar, även om det förekommer centralt skrivna debattartiklar. När det gäller den gotländska politiska debatten har partiet centralt ingen större koll så den bedrivs helt och fullt av lokala partimedlemmar. Och så trodde jag att det fungerade i alla gotländska partiorganisationer.
Jag har ofta kritiserat SD för deras passivitet i regionfullmäktige. När jag kom tillbaka till Gotland våren 2016 och fick möjlighet att på nära håll studera den gotländska politiken genom jobbet som politisk redaktör fanns det två, för mandatperioden, nya partier i fullmäktige. Det var förutom SD även Feministiskt initiativ. Medan Fi med sitt enda mandat var flitigt förekommande både i talarstolen som genom motioner satt SD:s tre ledamöter tysta. Genom åren har det funnits ett undantag där jag mer uppfattat att ledamoten drivit sina egna åsikter och inte frågor som partiets medlemmar diskuterat fram.
När nuvarande ledning tog över SD-Gotland upplevde jag att det fanns en vilja, men att det saknades kompetens. Under förra mandatperioden där SD var vågmästare framkom det att Moderaterna tagit på sig att till viss del utbilda SD:s ledamöter i det politiska hantverket.
Den utbildningen tillsammans med den egna erfarenheten partiet tagit till sig under alla år i fullmäktige trodde jag hade gjort verkan. Jag var positivt överraskad av utformningen av deras valmanifest, deras budgetförslag och deras ofta välskrivna debattartiklar. Även om innehållet i dessa dokument inte tilltalar mig var det en kvalitetshöjning jämfört med tidigare år. Jag trodde alltså det var den lokala politiska organisationen som blivit mogen ansvaret som deras väljare gett dem.
Men icke. SD har ännu efter nio år som parti i regionfullmäktige inte ork eller kompetens att ens skriva insändare själva. Avslöjandet att de tagit in en konsult för att skriva valprogram, göra partiets budgetförslag och driva debatt i media gör mig inget annat än besviken.
Det är så nonchalant mot den svenska demokratins grunder att jag blir förtvivlad i stället för arg.