Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har den senaste tiden positionerat sig inom frågor de vanligtvis kanske inte skulle ta taktpinnen inom. I lagom tid inför valet, kanske för att fånga upp väljare från andra partier? Ulf Kristersson har meddelat att Moderaterna vill arbeta mer för klimatet och Sverigedemokraterna har tagit fram ett program för landsbygdspolitik. Men hur håller de måttet, egentligen?
Ett av de uttalanden som Kristersson blivit hyllad för är att han vill införa klimatpolitiska åtgärder som inte kräver så stor omställning för individen – så att människor i så stor utsträckning som möjligt ska kunna leva som de alltid har gjort. Dock är det just det som är problemet. Vi ha levt så pass mycket över våra tillgångar att vi behöver göra stora förändringar för att klara av klimatkrisen. Det kommer inte vara möjligt att leva som business as usual, för då kommer det inte finnas någon planet kvar att kunna leva livet som vanligt på. Hans strategi är elektrifiering. Även om elektrifiering i sig är väldigt bra och väldigt mycket behöver elektrifieras – så kan och är inte det lösningen på hela klimatkrisen. Han menar exempelvis att lösningen inte är att stänga Cementa, utan att vi ska fånga in Cementas koldioxidutsläpp. Vilket ju låter bra. Men det är teknik som inte finns i dagsläget. Det hela känns lite väl utopiskt.
Kristerssons uttalande landar som på moln hos väljarna. Han väljer att jämföra det med pandemin – ingen ska behöva leva som under pandemin, utan individens frihet är enligt honom väldigt viktig. Den liknelsen blir slagkraftig i och med att många kände att det var jobbigt under pandemin. Men den saknar också helt utrymme för solidaritet. Väldigt utopiskt, men lätt att plocka väljarpoäng på. Särskilt då Miljöpartiet befinner sig i ett osäkert läge.
Detsamma har Åkesson försökt att göra, genom att positionera SD som ett landsbygdsparti. Ifall att Centerpartiet skulle samarbeta med sossarna så kommer tjänsten som landsbygdsparti inom högern bli ledigt. SD har mer än kryddat sitt CV för att få jobbet. Men även där hänger logiken inte riktigt med. De vill exempelvis att landsbygden ska kunna säga nej till att ta emot flyktingar. Detta innebär att rasistiska vindar på landsbygden kan sluta i att skolor och annat behöver stänga för att man inte kan täcka upp med nog elever, lärare eller läkare. Men det är kanske inte heller ett helt oväntat förslag från deras håll.
Det som i deras motivationsbrev bör markeras med varningsflaggor är hur man vill avveckla rennäringen. Att samerna inte ska få ha kvar sin rätt som ursprungsbefolkning kan inte räknas som varken bra landsbygdspolitik, eller ens i linje med mänskliga rättigheter. I stället ska företag och gruvnäring gynnas i större utsträckning. Att som parti påstå att man vill hålla landsbygden öppen samtidigt som man tänker släppa in miljöförstörande företag före samerna, som värnar om miljön, är kontraproduktivt.
Det kan tänkas självklart att Moderaterna och Sverigedemokraterna ska få engagera sig i vilka politiska frågor de vill. Men när lösningarna de har på politiska problem stjälper mer än de hjälper kan det inte ses som något annat än att fiska efter röster. Problemet med fiskedammar är att man inte vet vad man får förrän det är för sent.