Första maj har kommit och gått. En nästintill helig dag för många socialdemokrater. En dag som tyvärr firades i opposition för första gången på åtta år. SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein hävdar starkt att det är otydligt vad man som oppositionsparti vill – men att en sak är säker: Sverigedemokraterna fortsätter vara sossarnas huvudmotståndare. Hon hävdar också att kritik mot SD inte kommer vara lika lättsmält efter att de suttit en mandatperiod med Ulf Kristersson som marionettdocka. Det är sant, men det betyder inte att Sverigedemokraterna bör normaliseras, utan vårt motstånd är viktigare nu än någonsin.
Första maj-kvällen spenderades för egen del med inomhusläsning. ”Thailandssvenskarna” som är skriven av Joakim Medin, för att vara exakt. Ett slags reportage där han inte bara åkt till Thailand för att lära sig mer om män som köper sex, utan han låtsas också vara en av dem. Kvinnosynen som skildras i boken är vidrig, men det är samtidigt intressant att få läsa om vad det är för typ av män som han stöter på. De flesta verkar ha gemensamma värderingar. De röstar på Sverigedemokraterna och tycker att svenska kvinnor är för feministiska. Deras drömkvinna beskrivs som en blandning mellan en hushållerska, slav och en sexdocka. Det är obehagligt att läsa.
De klagar på hur invandrare kommer till Sverige och har dålig kvinnosyn, lever på bidrag och inte lär sig svenska. Klassisk SD-retorik, med andra ord. Men de verkar sakna insikten om att de själva gör exakt samma sak. En del av männen Joakim pratar med har dessutom bott i Thailand i många år, utan att ha lärt sig ett ord thailändska. De berättar om hur de lever på bidrag och inte arbetat på flera år, men flyttar utomlands i smyg. Och de är helt öppna med att de blivit avstängda från Försäkringskassan då det kom fram att de bott utomlands.De berättar allt detta på samma sätt som man berättar vad man ätit till lunch. Lugnt, sansat och som om det vore helt oproblematiskt.
Den här typen av SD-röstande man hittas inte bara på sexklubbarna i Thailand, utan även här hemma i Sverige. De finns inte minst online där de inte helt sällan skriver hatkommentarer och drev. Ibland engagerar de sig lokalt i partiet, tills deras rasistiska jargong offentliggörs och de sparkas ut. De här männen utgör alltså en del av Sverigedemokraternas väljarbas. De dyrkar marken Åkesson går på och skyller deras eget elände på invandrare och feminismen. Det säger någonting om partiet med tanke på vilka väljare de attraherar.
Det är därför inte konstigt att Sverigedemokraterna därför blivit någon slags politisk skoskav som Socialdemokraterna fortsätter kämpa för att bli av med. Det är inte heller konstigt att man som feministiskt parti som drivit på en feministisk utrikespolitik anser att SD:s värderingar inte passar in i ett land som Sverige. Eller Thailand för den delen. Så det är därför Magdalena Andersson väljer första maj till att göra det tydligt. Hon beskriver SD som en del av en internationell högerextrem rörelse och att det egentligen är Åkesson som leder regeringen. Vilket tydligt märks i Tidöavtalet.
Att det ska ses som någonting märkvärdigt eller negativt att SD fortsätter vara motsatsen till Socialdemokraterna kan därmed anses märkligt. Det borde vara en feministisk självklarhet.