Just frågan om dragqueens sagostunder på landets bibliotek blev en märklig diskussion under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Jimmie Åkesson (SD) menade att det är helt rätt att stoppa kulturella uttryck som ogillas om de bedrivs med skattemedel. Han menade även att det är självklart att alla tycker så, då även de som gillar dragqueens skulle reagera om någon nazist skulle få lov att läsa sagor för barn.
Åkessons retorik haltar betydligt då han hårdrar frågan till en extrem och rent filosofisk nivå. De absolut flesta av oss skulle döda om vi sattes i en mycket extrem situation. Exempelvis om en nazist är på väg att döda ditt barn och inget annat än att du dödar nazisten kan rädda ditt barn. Situationer som är mer filosofiska då vi aldrig lär hamna i dem och filosofiska ställningstaganden som knappast innebär att vi går omkring och dödar till höger och vänster så fort vi känner oss obekväma.
Jag tror aldrig vi kommer hamna i ett läge då en politiker får ta beslut om att hindra en nazist från att läsa sagor för barn på våra bibliotek. Jag kan aldrig tänka mig att vi har kommunala tjänstepersoner som har så dåligt omdöme att de skulle ta ett sådant beslut. Och om det skulle finnas någon tjänsteperson på något bibliotek som skulle ta ett sådant beslut finns det högre tjänstepersoner som skulle säga ifrån innan frågan hamnar på politikernas bord. Däremot skulle jag mycket väl kunna tänka mig att någon politiker från SD skulle leva loppan om det skulle inträffa att en nazist blev nekad att läsa sagor för barn.
Så när Åkesson gör den jämförelsen säger det mer om hans och hans partis syn på människor som bryter normer. Människor som är ”annorlunda” utifrån den snäva människosyn som SD förespråkar.
Tidöpartierna är överens om att ”armlängds avstånd” ska gälla för politikers inblandning i kulturen vilket inkluderar den offentligt finansierade kulturen. Men det är nu uppenbart att de inte är överens om vilken längd armarna har. Här kan SD:s kulturpolitik jämföras med en T-Rex. Mycket korta armar och en stor käft. Medan Liberalernas kulturpolitik har riktigt långa armar. Däremellan, men nära L ligger M och KD:s armar.
Så frågan för Tidöpartierna att reda ut är om det bara den ekonomiskt oberoende kulturen som ska få vara fri från politisk inblandning, eller gäller det även kultur som är skattefinansierad? Kan regeringspartiernas förhållandevis långa armar hålla SD:s T-rex formade kulturpolitik på armslängds avstånd från landets kulturpolitik.
Hittills har SD kunnat skjuta regeringen framför sig så frågan är om vi framöver får se dragqueens eller nazister läsa sagor på våra bibliotek.