Det stod nyligen klart att den vitbok som SD för fem år sedan under Almedalsveckan presenterade nu har fått sina första kapitel färdigskrivna. Författaren tillika idéhistorikern Tony Gustafsson som är ansvarig, lämnade in delrapporten precis innan midsommar och den första delen fokuserar på partiets grundande i slutet av 80-talet och även om de personer som var aktiva i partiet då. Det är fortfarande oklart vad som resten av boken kommer behandla och frågan är om den egentligen någonsin kommer bli klar?
Gustafsson har meddelat att den första delen består av två kapitel och totalt 60 sidor. Det första kapitlet avhandlar vilka organisationer som haft betydelse för grundandet av partiet. Den andra delen handlar om de personer som deltog i själva grundandet av partiet, från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det hela rör sig om 30 personer. Det är alltså 30 personer som man identifierat som viktiga för bildandet och boken innehåller därmed minibiografier om dessa personer.
Ända sedan uttalandet om framtagandet av boken har det rått många diskussioner, både om vad som kommer inkluderas, och om tillförlitligheten till Tony Gustafsson som forskare. Det går självklart att ifrågasätta, men frågan vi också borde ställa är – vad är syftet med vitboken, egentligen?
Det man oftast gör i en vitbok är att beskriva de problem som finns i detalj, samt hur man tänkt lösa det problemet. Ett exempel på en vitbok som gör precis det här är Svenska kyrkans vitbok om samer. Där beskrivs i detalj de kränkningar och diskriminering som samer fått genomlida och de bekräftar de konsekvenser som dessa negativa handlingar haft. Det blir ett synliggörande, ett bekräftande och ett löfte om att aldrig glömma vad som skett, men att också aldrig låta det hända igen.
Det här är inget uttalat syfte som SD har för sin vitbok dock. De har aldrig menat att anledningen till att vitboken tas fram har att göra med att säkerställa att partiets nazistiska historia inte upprepar sig. Utan det formulerade målet är att "det vore bra för dem" som parti då de nu är så stora och fortfarande har så dåligt rykte. Vidare verkar vitboken vara ett sätt för partiet att få det svart på vitt om man grundats i nazistiska rötter. Något man inte lyckats klura ut själv.
Det får det hela att låta som att de nazistiska och rasistiska grundpelare som partiet stadigt vilar på eventuellt har funnits någon gång, men inte längre. Och det ska bevisas med vitboken.
En kan bara hoppas på att vitboken fortsätter att ta upp de hundratals individer, incidenter och uttalanden som varit problematiska bara de senaste tolv åren som SD suttit i riksdagen. Vi ska inte heller glömma bort att bara de senaste dagarna har det uppdagats att SD:s ordförande på Gotland har knuffat en aktivist mitt under en fredligt pågående aktion. Och vi ska inte heller glömma den tidigare SD-politikern som för bara någon dag sedan dömdes till 16 års fängelse för att ha styckmördat sin vän. Sedan har vi järnrörsskandalen, rasistiska uttryck, Hitler-mejl och det faktum att var tjugonde SD-politiker har åtalats för ett brott. Och då har vi inte ens börjat redogöra för den faktiska politiken, utan endast för personerna som sympatiserar med, och väljer att engagera sig, i partiet.
Åkesson vet vilka personer som väljer att engagera sig i hans parti, det är också därför han säger att hans uppdrag är att "städa upp" inom partiet. Men hur mycket han än städar blir det aldrig rent. Det kanske snarare beror på vilken politik som förs fram. Att så många anhängare till SD inte bara trampat snett - utan också på liknande sätt - är talande. Det handlar nästan alltid om rasism, nazism eller våld på något sätt.
Så, nej. Därför tror jag inte att SD:s vitbok någonsin kommer få sig ett slut. Det som Gustafsson lämnar in kanske blir klart, men vitbokens syfte är att presentera och redogöra för alla problem inom partiet. Det är en evighetshistoria. I stället fortsätter man att pumpa ut politik som är minst lika problematisk som tidigare, utesluta de allra värsta och komma med bortförklaringar för de som faktiskt blir kvar. Det hela är inget mindre än en halvsjabbig PR-kampanj för att desperat passa in med de andra partierna i riksdagen.