Det är vanskligt att kommentera en oläst bok. Men innehållet i Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts avgång som socialdemokratisk partiledare har redan kommenterats flitigt trots att bara ett fåtal har läst den. Eftersom författaren flitigt deltagit i debatten kan vi anta att den är någorlunda riktigt beskriven. Utdrag har också publicerats. Men för tydlighetens skull: Jag har inte läst den.
Den bild som getts i media är inte smickrande för partiet. Städarbete är sällan särskilt snyggt. Men det måste göras. Metoderna kan diskuteras men att verkställande utskottet och partistyrelsen agerade är inte förvånande. Tvärtom är det deras uppgift när partiet är i en så allvarlig situation som den som gällde 2011.
Det intressantaste i hela historien är inte hur det gick till när Håkan Juholt avgick utan hur han blev vald.
Det socialdemokratiska partiet var i kris efter valförlusterna först 2006 men framförallt 2010. Efter att ha haft ett gott utgångsläge med ett framförhandlat alternativ till Alliansen och ett starkt missnöje med regeringspolitiken fick partiet se sig slaget på upploppet.
Mona Sahlins auktoritet som ledare hade fått sig en rejäl törn sedan hon tvingats bredda det rödgröna samarbetet mer än hon avsett och trodde på. I efterhand ligger det nära till hands att se att krisbearbetningen hade behövt längre tid. Kanske hade det rentav varit möjligt för Mona Sahlin att fortsätta som partiledare. Det får vi aldrig veta.
Det som därefter hände är svårt att förstå. Håkan Juholt har stora företräden men som partiledare hade han redan tidigt dömt ut sig själv: ”Jag är inte en sån person.” Den person han menade sig vara var ostrukturerad och yvig och inget för ledande uppdrag.
Han övertalades att ställa sina egna tvivel åt sidan och de som deltog i den processen har ett stort ansvar inför både partiet och för Håkan Juholt personligen. Det måste finnas utrymme för Juholtar i politiken, de behövs där. Men de ska nog inte vara partiledare.
Daniel Suhonens bok kan bidra till ett viktigt resultat om partiet är berett att lära. Framförallt handlar det om inställningen till det interna arbetet. Det finns en naivitet hos somliga S-företrädare som tror att det går att vara hemlig och som blir blir upprörda när det visar sig att det inte går. I en stor och demokratisk rörelse är det omöjligt att undvika läckor, medvetna eller av slarv. Det är lika bra att utgå från det och inte ge uttryck för annat än det som tål att ses och höras även utåt.
Alla säger vi ibland oöverlagda saker som vi inte skulle vilja ha offentligt uppvisade. Vi är för snabba, för arga, för trötta, för oinformerade eller uttrycker oss helt enkelt lite slappt. Det är mänskligt. Alla politiker måste inse att det kan bara ske inför de verkligt och långsiktigt pålitliga och aldrig på nätet eller i formella sammanträden som protokollförs. I övrigt bör öppenhet vara huvudregeln.
Nu har det socialdemokratiska partiet en ledare som inte har någon trasa i den här byken men ett brett internt stöd. Nu är rätt tillfälle, om något, att ta ställning för en öppnare partikultur.