Åtgärderna i form av olika ersättningar, såsom de för riskgrupper eller för sjuklönekostnader, har i flertalet fall förlängts i tid eftersom pandemin fortfarande finns kvar. I detta bör man ha med sig att regeringen har en politiskt färgad bild av verkligheten. Därför bör oppositionen minnas risken med tillfälliga åtgärder i kristid, eftersom de alltid har en viss risk att bli permanenta.
”Låt aldrig en bra kris gå till spillo” är ett uttryck Churchill myntade, som använts flitigt sedan dess. Bland annat av Barack Obamas stabschef under finanskrisen 2008. En kris är en formbar period, eftersom de styrande kan få igenom radikalare reformer utan den sedvanliga byråkratin. Ett utökat svängrum i kris är därmed en risk då de styrande kan få ökat utlopp för sin agenda, och i regeringens fall är det tydligt att den enskildes beroende av staten eldats på genom ersättning efter ersättning.
Förutom historiens ledtrådar borde faktumet att vi snart går in i en valrörelse skapa ytterligare oro. Regeringen kommer då förmodligen inte att vilja dra tillbaka reformer som ger väljare mer pengar i plånboken, eftersom S och MP inte vill riskera att förlora röster. Därför kan regeringen förväntas vilja klänga sig fast vid de så kallade tillfälliga åtgärderna även under 2022 oavsett hur pandemin utvecklas. Får åtgärder leva vidare även efter krisen integreras de i det ”vardagliga” och kan bli något som förväntas av medborgaren, snarare än en extra hjälp. Då befästs det statliga beroendet skapat under kristiden och ökar svårigheten med att upphäva åtgärderna ytterligare.
I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha, eller kanske inte vill ha, efter krisen. En bidragsnorm är exempelvis inte eftersträvansvärd. Däremot är det uppenbart att det finns åtgärder som gör sig både bättre och sämre som permanenta åtgärder. Detta visar också på att kristiden är bra för att våga sig på åtgärder som annars kanske inte skulle ha prövats i praktiken. Det kan även ge mycket goda utfall.
Det viktigaste är därför inte att inga åtgärder ska överleva pandemin – utan att bara långsiktigt fungerande sådana får göra det. Det får inte bli godtyckligt vilka tillfälliga åtgärder som stannar. Därför bör oppositionen ha en tydlig linje och framförallt vara redo att sätta ner foten mot de rödgröna när de förlänger, försvarar och bortförklarar politiskt färgade åtgärder som egentligen skulle ha varit tillfälliga.
I kristid tenderar de styrande att passa på, vare sig det är frivilligt eller ofrivilligt på grund av utökad makt och beroende. I detta fall är det en rödgrön röra som får detta utökade inflytande. Det innebär att de borgerliga partierna behöver vara på sin vakt vid pandemins slut. Annars riskerar vi att stå där med ett mer permanent rödgrönt Sverige.