Det är sällan politiska konjunkturer är samma i demokratierna. De ekonomiska konjunkturerna är mer lika. Den nationalekonomiska teori som kallas keynesianismen dominerade i västvärldens demokratier från andra världskriget i cirka 35 år.
I lågkonjunkturer stimulerades ekonomin med underfinansierade statsbudgetar. I högkonjunkturer skulle ekonomin kylas av med skattehöjningar som skulle ge resurser att betala av underskott. Men politiker visade sig ha svårt att strama åt tillräckligt i högkonjunkturer. Det blev statsskulder.
Alla typer av regeringar använde keynesianska metoder, men mer de som var till vänster. De första 25 åren efter 1945 var behovet av uppbyggnad efter kriget stor och gjorde att lågkonjunkturerna inte var så stora. Problemen kom från 70-talet och oljekrisen gjorde läget sämre. Hög inflation och arbetslöshet gav stagnation.
En högerekonomisk, nyliberal, teori lanserades av Milton Friedman som gick ut på att bekämpa inflationen. Det ledde till hög arbetslöshet. I den teorin skulle skatter hållas låga och var de höga skulle de sänkas. Högerpartier tog till sig teorin.
Högerpolitikerna Margaret Thatcher och Ronald Reagan blev förgrundspersonerna för denna ekonomiska politik. De kom till makten i respektive land 1979 och 1981. Andra länder följde efter.
Thatchers ekonomiska politik var impopulär, men hon lyckades bli omvald på en nationalistisk profil efter segern i Falklandskriget mot Argentina.
De nyliberala ekonomiska idéerna kom att anammas även av vänsterpartier, alltså socialdemokrater, i många länder utöver av borgerliga partier. En mittenpolitik kom att föras allt mer av många av dem som riktade in sig på att vinna väljare bland medelklassen.
Den utjämnande politik som förts på 60- och 70-talen av många socialdemokratiska partier tonades ned på 90-talet. Väljare med låg inkomst och låg utbildning togs för givna av vänsterpartier och socialdemokratiska partier.
Efter högervågen på 80-talet vann på 90-talet partier till vänster i sina länder framgångar i det att de erhöll regeringsmakten. 1999 hade nästan alla EU-länder S-ledda regeringar. Nu drygt 20 år senare har endast ett fåtal av dem det. I flera länder har det gått dåligt för S-partier eller partier till vänster, men även borgerliga partier. Nationalistiska högerpopulister har växt.
Ökade sociala och ekonomiska klyftor och vänster- eller socialdemokratiska partier som inte så tydligt driver arbetares, lågutbildades och låginkomsttagares intressen kom att leda till att en del av de väljarna röstade på högerpopulistiska, främlingsfientliga kandidater eller partier. De blev underlag för borgerliga regeringar bland annat i Danmark, Norge och Finland.
Men nu sedan några år går det dåligt för högerpopulistiska partier. I Danmark har ett sådant parti gått från 21 procent 2015 via nio procent 2019 till fyra procent i år, visserligen i ett lokalval. I Norge har motsvarande parti gått från över 20 procent i flera val för runt 15 år sedan till 11 procent i år.
I Sverige har dock den typen av parti, Sverigedemokraterna, runt 20 procent. Enligt partisekreteraren Richard Jomshofs uttalande inför partiets landsdagar den gångna helgen kräver partiet att sitta med i en regering som leds av Moderaterna för att ge sitt stöd till en sådan.
Många arbetare, lågutbildade och låginkomsttagare, röstar alltså på ett parti som kan komma att utgöra nästan halva delen av en moderatledd regering.
I Norge och Danmark har den typen av väljare gått tillbaka till S. De vill inte rösta så att borgerliga regeringar kan driva en nyliberal ekonomisk politik som ger sociala och ekonomiska klyftor och inte gynnar dem.